En kvar!

I morgon gör jag min sista dag på jobbet. I alla fall som anställd. Efter årskiftet är jag min egen lyckas smed, som det heter. Eller småföretagare. Konsult kommer jag att kunna skriva på visitkortet. Utbildare är en annan, med sanningen överensstämmande, titel. Återkopplare, utvärderare, coach, underhållare... dagdrömmare?
Har inte bestämt mig än.

Det enda jag med bestämdhet vet att jag borde skriva under mitt namn är: Det är jag!

Frågan är om det räcker? Fast man ska ju vara sig själv, säger dom som vet...

Saffransbristen.

Lagom som det var dags att tända det första adventsljuset kom den. Larmrapporten. -Torka i Iran driver upp saffranspriset! Dyrt blir ännu dyrare. Tänk om det inte ens går att uppbringa saffran inför lussebaket, vad händer då?

Hustrun och jag stod i kön på Ica häromkvällen. Kassörskan tittade vänligt på oss och frågade om det skulle vara ett paket saffran för i stort sett inga pengar alls. Eftersom vi hade handlat för 250 kronor så var vi berättigade till detta erbjudande.

Javisst, svarade vi. Saffran har man alltid användning av. I alla fall så här års. Nöjda med vårt kap pillade vi ner det lilla foliekuvertet bland kvitton och överblivna hundralappar i plånboken.
Märkligt att inte Ica hade hört talas om torkan i Iran. Och saffransbristen.

Eller är det möjligen samma typ av bristsituation som alltid bryter ut veckan före midsommar? Då när den svenska färskpotatisen rapporteras vara försenad på grund av en kall vår, och därför kommer att kosta 125 kronor kilot... För att inte tala om utebliven jordgubbsskörd och bristen på matjessill. Det är ju en himla tur att vår egen hadlare på hörnet trotsar alla larmrapporter och kränger potatis föt 98 öre kilot och jordgubbar för 18 spänn dagen före midsommar... Trots bristen!

De enda som verkligen lyckas i sitt uppsåt att låta larmrapporter följas av höjda priser i det längsta, är ju bensinbolagen som gärna drabbas av en internationellt efterfrågecentrifug strax innan semestrarna som gör att bilåkandet till faster i Flen kostar en slant extra.

Undras förresten hur det bli med skinkan i år? Priskrigens tid lär ju vara förbi... Vem behöver förresten ett priskrig när ett kokt grisarsel kostar 29 kronor kilot?

Å nästa sommar lär visst bli en riktig getingsommar, har jag hört... Det kan man nämligen höra varje sommar i början av juni, när landets alla sommarvikarier ska skriva ihop sina första artiklar för säsongen.

Saffransbrist var i alla fall ordet, sa Bull!

Ekonomiska krisen.

Åkte bil häromdagen med en man i byggbranschen. Av bara farten kom vi in på det ekonomiska världsläget. Han och hans företag såg trots allt ganska ljust på framtiden. De hade nämligen fått kontrakt på några byggen i Norge, vilket gjorde att man trodde sig kunna övervintra där. Här hemma blir det nog tufft, trodde han. Och liksom i förbifarten sa han någonting om att det ofta blir tvärstopp i Sverige när det händer något med ekonomin runt om i världen.

-Alla slutar liksom upp med allting, samtidigt.

Så kanske det är. Varslen duggar tätt och hela samhällen verkar förvandlas från välmående bruksorter till deprimerande utflyttningszoner fortare än vad man hinner säga reporänta.

Det är ju två saker man slås av i det här läget. Det ena är att vi verkar ha producerat en himla massa varor och tjänster som ingen egentligen har behövt, efter som efterfrågan tydligen upphört helt, nu när ingen plötsligt tycker sig ha råd.

Det andra är att man nog kan misstänka att en och annan passar på att göra kostymen mindre nu i kristider, när det inte märks på samma sätt att man vill göra sig av med folk. -Alla andra skär ju också ner, till slut drabbades även vi av den vikande konjunkturen...

Överfyllda orderböcker i våras förbyttes till ett ingenting en månad före jul. Vad händer om/när konjunkturen vänder? Får man tag i sin välutbildade, erfarna arbetskraft då?

Ja, det tror jag. Via bemanningsföretagen.

Inte minst tror jag att nästa konjunkturuppgångs villiga arbetare och tjänstemän kommer att vara projektanställda i ännu större utsräckning än dagens. Eftersom det är mer praktiskt, och ekonomiskt så. Konjunktursvängningarna kommer förmodligen att bli både tätare och mer kraftfulla än vad vi sett hittills. Ungefär som man säger att väderleksväxlingarna kommer att bli framöver. På och av. Av och på.

I de lägena kommer man heller inte att, som i dag, flytta på fabriker från ett land till ett annat beroende på var det blir billigast att procducera, utan man kommer att satsa på något som är nästan lika lättrörligt som pengar. Nämligen människor!

Och då kan vi verkligen börja snacka om en global ekonomi. En värlsdomspännande lågprismarknad där överflödet på just människor kommer att se till att såväl varor som tjänster kommer att kunna produceras än billigare, än snabbare... Frågan är bara vem som kommer att hjälpa den lilla byggfirman att övervintra i Norge och rån vilket land sjuksköterskan kommer och var i världen din lönekontorist sitter (om du fortfarande har jobb)?

Samtidigt ökar väl i och för sig mäjligheten att du får höra livet i Finnskogarna på dragspel utanför köpcenter och varuhus. För frågan är hur långt det kommer att löna sig att resa, bara för att jobba som gatumusikant?

Kanske borde jag plocka ner mitt dragspel från vinden redan nu..? Skadar ju inte att vara förberedd!

Näringslära

Det var medlemsmöte på min cykelklubb i går kväll. Bland annat bjöds på en föreläsning om kost och näringslära. Mycket intressant och lärorikt!
Inser att det är både enkelt och komplicerat, det här med vad man ska äta för att må bra Enklast handlar det om att äta en allsidigt sammansatt kost som inte innehåller mer energi än vad kroppen behöver.
Aningen mer komplicerat blir det om man är en hårt satsande idrottsutövare mitt i karriären.

Men för mig var föreläsningen både en rolig och nyttig påminnelse om ordspråket för mycket och för litet, skämmer allt!

För dig som vill ha det hela i rubrikform kommer det här: Sov dig smal! Apropå att kroppen kör med sitt favoritbränsle fett, när man sover.
Ät fett, bränn fett! Apropå att en kropp som får för lite fett genom maten, undviker att använda fett i depåerna som bränsle. Vill inte slösa i onödan om man inte vet att man får mer.

Nu ska jag bränna lite fett tror jag (sova middag alltså)!

En gång såg jag den två gånger...

I går såg jag "A Prairie Home Companion" på dvd för andra gången på ett par veckor. Redan när jag hittade den på varuhusets halva-priset-rea förstod jag att jag skulle gilla den. Jag menar,
med min bakgrund är det ju omöjligt att inte gilla en film som handlar om radio.
Iofs handlar inte den här filmen om radio specifikt, den handlar om... hm, svårt att sätta fingret på det faktiskt.

Men att det är ett uppskattat radioprograms sista sändning från en teaterlokal som ska rivas, vi får vara med om, det är i alla fall ställt utom allt tvivel. Filmen om denna sista föreställning, och
vad som utspelar sig under en timmes direktsändning, blev också regissören Robert Altmans (det var han som gjorde M*A*S*H) sista film.

Manus skrevs av en av huvudrollsinnehavarna, en man (programledaren) som i stort sett spelar sig själv. Lindsay Lohan spelar dotter till en sjungande Meryl Streep (kanske var det där som
hon bäddade för rollen i Mamma Mia?) och en mängd andra kända skådespelare blandas med rena amatörer som egentligen bara är sig själva. En säregen film med en alldeles egen ton. Och
gillar man dessutom amerikansk folklig musik från gränslandet mellan enkla psalmer och country, då är rullen klockren!

Blev nästan sugen på att starta en liknande radiostation. Otrendig, osmart och helt utan andra pretentioner än att ge lyssnarna en stund oglamorös underhållning med stort hjärta. Fullständigt otidsenlig med andra ord. Man kanske skulle skaffa sig en mikrofon och plats på en webserver..?

Happy november!

När jag cyklade hem från jobbet idag, kunde jag inte annat än le.
Småkyligt duggren -och dis- kan det bli bättre? Jo, om man rör sig ute utan något på huvudet eller händerna, då kanske... Men jag som hade fleecemössa (apful) under cykelhjälmen och ett par nästan vattentäta handskar på nävarna, tyckte att det var toppen.

Hade jag haft ett par sämre skor på fötterna, skulle jag dessutom ha kört ner i alla vattenpölarna, ty de voro legio... men nu nöjde jag mig med att forcera de som ändå låg på min körbana...
Trevlig andra halvlek!

Spelar det någon roll vem som äger frågan?

Att äga frågan, det är viktigt. Jag vet inte när det började, men sedan några år tilbaka äger man frågor. Eller också skickar man tillbaka frågan till dess rättmätige ägare.
I Norge har folkhälsomyndigheten under ett stor antal år frågat norrmännen om hur de gör när de har sex. Vart femte år har man sett sig nödsakade att forska i detta ämne.

Fram tills nu. Nyligen lät man meddela att årets undersökning är nedlagd. Anledningen sägs vara att norrmännen inte har någon lust att svara! Nu hoppas myndigheten att lusten till enkäter och frågor om det mest privata, ska vara minst lika stor som man har anledning att tro att själva lusten till det mest privata förmodligen är. I så fall, om de hoppas rätt, kommer en ny undersökning att genomföras om fem år igen. Förutsatt att norrmännen är med på noterna.

Men det är väl med enkätundersökningar om sex, som med sexet självt. Ett nej är ett nej!
Det handlar alltså inte om vem som äger frågan, utan vem som äger svaret. Det är frågan!

Snabba tankar

Finns man inte på nätet, så finns man inte i verkligheten! Gammalt djungelordspråk från det sena 1990-talet. IT-konsulter var som rockstjärnor och bredbandsförespråkare betraktades som nyfrälsta, goda missionärer som alla hade skådat ljuset och inget hellre önskade än att vi skuööe skåda samma ljus. De vill iofs ha våra penar också, men det är ju en värdslig sak i sammanhanget.

Nu i bloggandets och masspublicerandets tidevarv så räcker det inte bara med att finnas. Man måste interagera. Eller rättare sagt så måste man erbjuda interaktion för att det ska vara riktigt bra. Ungefär lika riktigt bra som i den riktiga verkligheten. Jag sträcker ut våfflan och säger -goddag... varpå en annan människas våffla sträcks ut mot min, och hälsningen återgäldas med ett -goddag.

Det kanske inte funkar på det viset mellan alla människor, hela tiden, har vi hört på sistonde. Men principen är sådan i alla fall.

Samma slags interaktivitet måste finnas på nätet. Kommentera bloggningen, tack! Annars så fattar ju inte någon annan än du och jag att det finns folk som läser den här sidan!

Tidigare idag skapade jag en fanclub för radioprogrammet Frukost. Självklar hemvisst för denna supporterklubb är naturligtvis FB. Facebook!
Så nu finns vi där och är jätteglada för de 15 första medlemmarna! Vi pratar om ett genombrott och är jätteglada. Samtidigt som vi nästan glömmer bort att vi gör det morgonprogram som en övervägande majoritet av de som lyssnar på radio i Örebro län, har som sitt favoritprogram.
Hur man än räknar! Det är coolt. Till och med coolare än webben. Nästan.

Vi syns på Facebook!

Det är fredag.

Kära dagbok [om jag hade någon]!

I morse vaknade jag en timme innan väckarklockan ringde. Mitt inre ur kände tydligen inte till att jag hade sovmorgon till kvart i fem. Å andra sidan kanske det var just det som var poängen. Efter att jag konstaterat att klockan bara var kvart i fyra, så kunde jag alltså vända på mig och somna om igen! Sådant är normalt sett förbjudet i mitt morgontidiga liv.

På väg till jobbet och SR Örebro hade jag Frida Hyvönens senaste i lurarna. En platta som bara växer för varje lyssning. Köp vettja!

Efter den första timmen av blandat småprat och tidningskrönika i programmet Frukost bar det av till CV och Euro-Maint. Jag skulle prao:a som lokreparatör var tanken. Vilket häftigt ställe. På fullt allvar skulle jag kunna tänka mig att jobba där. Tyvärr saknar jag all form av adekvat utbildning för att släppas lös bland lok, svetsaggregat och elkablar. Synd.

Tillbaka i radiostudion pratades det om såväl konsten att tända 1500 marshaller, som vilken valp som bäst skulle passa familjen Obama nu när de ska flytta in i Vita Huset. Världen väntar...

Sedan följde fredagens traditionella möte med programredaktionen. Enda gången under veckan som vi kan sitta ner samtidigt och stämma av läget. Goda mackor, som alltid!

Efter det var det dags att skriva några texter till webben och vara med på ett nytt möte innan jag fixade en frågetävling i tre steg tills på måndag. Sedan gick jag hem.

Lunchen tillagades i micron. Köttbullar och wokgrönsaker. Slogs under måltiden med katten. Han är galen i haricot verts. Jag lurade i honom några bitar strimlad morot också. Ingen vann.

Nu går jag och knyter mig en stund, sedan ska jag till Clas Ohlson och köpa ett par antennkontakter och några meter koaxialkabel.

Fasen, vilket spännande liv jag lever. Gillar't!

Börsen som domare.

I går valdes Barack Obama till USA:s näste president. De flesta verkar glada och nöjda. Fast på världens börser faller kurserna. Vissa påstår att raset började som ett resultat just av att det amerikanska folket röstade som det röstade. Och rasar det på ett ställe, så måste det rasa på ett annat. Asien följer naturligtvis efter, liksom även Stockholm...

Ibland påstår bedömare att börser faller därför att ett visst bolags siffror pekar på en lägre vinst, än vad analytiker sagt sig tro på förhand. Ibland rasar börser därför att oklarheter råder om vad ett visst lands riksbank tänker hitta på nästkommande tisdag. Då och då stiger börserna.

Om man vet att en viss aktie kommer att vara värd mer i morgon än idag, köper man. Tvärtom, så säljer man. Så funkar marknaden.

Tänk om det är så att tillräckligt många människor har tröttnat på att låna ut sina stålar till finansiella lekstugor, utan att få något annat än ett minus tillbaka..? Tänk om tillräckligt många säger "sälj" samtidigt? Då faller börserna.
Det gör de i så fall oavsett vad analytikerna tror att det beror på.
Så fungerar marknaden.

Jag har inga aktier. För en gångs skull känner jag mig helt marknadsanpassad!

Med löpsedeln som ledstjärna.

I dag konstaterade Metros löpsedel att kvinnor blir sjuka av hushållsarbete. Förra veckan blev de (kvinnorna alltså) friskare av vedhuggning.
Själv känner jag mig underbart upplyst och vederkvickt. Förhoppningsvis hör jag inte till den miljon svenskar som lider av depression, utan att veta om det. Som Expressen visste att berätta för ett år sedan ungefär.

Humor

Jag fick en länk skickad till mig i morse. Det var faktiskt rätt kul.
Kolla själv genom att klicka här

Vem tar ansvar för vad?

I Örebro tycker de styrande om att fixa med stadens utseende. Torg ska göras om och gator ska snyggas till. Inget ont i det, eller hur?

Just nu pågår uppsnyggningen av Köpmangatan. En stor del av gatan är gågata sedan många år. Men nu ska den fräschas till med tydligare gångstråk (på en gågata?), bättre belysning, soffor och utökade möjligheter till uteserveringar. Gatans nordligaste del, mellan Stortorget och Engelbrektsgatan, kommer fortsatt att vara avpassad för biltrafik. Tidigare i höstas började man lägga gatsten på just den biten. Asfalt passar liksom inte in i bilden när man vill fräscha upp innerstadens gator... Kolla bara in Drottninggatan/Storgatan som fick sin makeover för ett antal år sedan.

Efter att man hunnit stenlägga några hundra meter slog man plötsligt stopp i maskin. -Det ska inte vara gatsten här, det ska vara betongplattor. Annars blir det för bökigt för rullstolsburna.

Gatstenen revs så upp och lades i en hög, i väntan på bättre tider. De tiderna skulle komma förr än man anade. Någon kom visst på att betongplattorna inte skulle hålla för trafiken som ändå ska vara kvar på gatan. Så det var bara att ringa in stensättarna igen. För nu skulle det verkligen vara gatsten. Basta!

Det ansvariga kommunalrådet, miljöpartisten Fredrik Persson, säger i en kommentar till Nerikes Allehanda, apropå velandet med gatstenen att >>det blev någon kommunikationsmiss mellan politiken och stadsbyggnad<<

Vaddå politiken och stadsbyggnad? Varför inte säga som det är?
Att kommunikationsmissen i så fall skedde mellan politiker och tjänstemän.

Att hänvisa till politiken, i just den formen, är som att hänvisa till ödet, försynen, slumpen, klimatet, tiderna, marknaden... till något som bara finns där och lever sitt liv, till synes utan inblandning och påverkan, av oss människor.
-Vi låter politiken titta på det här... Det är ett uttryck man hör ibland. Varför inte löpa linan ut och hänvisa till smält bly i ett vattenbad eller fjällen på en abborre?

Politiker sysslar med politik. Ja, eller hur?
De är ju inte i händerna på jätten glufs-glufs som far fram likt en ostyrig ande och slukar den eller det som råkar komma i vägen...

Vad det gäller historien om gatstenen som flyttas runt och fördyrar uppsnyggningsarbetet med 400.000 spänn säger Fredrik Persson så här (fortfarande enligt artikeln i NA från den 2:a november): -Jag tar på mig allt ansvar...

Det där sista ska bli intressant att följa. Jag tar på mig allt ansvar... Betala ur egen ficka, kanske? Nähä, inte det...

PS Kör man rullstol är man av samma skrot och korn som de som cyklar... då föredrar man nämligen asfalt som underlag ;-)

Det kom ett vykort!

I morse blev jag riktigt glad. I och för sig är jag oftast glad, inte minst på morgnarna, men ibland händer det ju saker som liksom plussar på det hela. Det var inte så att jag fick nya bevis för min tes (som jag snart ska berätta om på den här bloggen) om varför börserna i världen är svängigare än Franska Hotkvintetten någonsin har varit, för det behöver jag inga. Nej det handlade om något helt annat.

I mitt postfack låg ett vykort föreställande Ronnie Peterson-statyn som finns vid Almby-plan i Örebro. Kortet kom från sällskapet Gamla Örebro.

>>Tack Tomas! Du får första vykortet med motiv Ronnie Peterson-statyn som ett litet tack för initiativet...<<<

Det värmde i höstrusket, vill jag lova. Samtidigt drog jag mig till minnes hela historien. De flesta som känner till den tror sig veta att det hela började en februarimorgon 2002 när jag tog upp frågan, till synes apropå någonting helt annat, i radioprogrammet Morgonöppet i Sveriges radio Örebro, P4.

Sanningen är den att historien började redan i november 2001, för ganska precis 7 år sedan. Det var då, under en promenad på Skolgatan, som jag fick idén. Idén om att göra något för att en gång för alla ge R.P. något slags officiellt erkännande av bestående karaktär i Örebro. Jag visste inte just då hur det skulle gå till, men målbilden fanns där i alla fall. Det gällde bara att vänta in rätt tillfälle.

Ett tillfälle som kom en tidig februarimorgon i form av ett TT-telegram som handlade om en hockeyspelare från Kalix... resten är historia. En historia som senare skulle visa sig överträffa alla förväntningar. Jag sådde fröet, sedan tog ett gäng kompetenta och drivande entusiaster över och idag fick jag ett vykort som gjorde mig glad.

Lika glad som jag blir varje gång jag passerar Almby-plan och ser Richard Brixels staty.

Inte heller idag!

Börserna rusar. Tror jag, har inte hunnit kolla under de senaste timmarna. Däremot har jag träffat några människor som gav blanka fasen i börsoro och finanskris. Jag var på Södermalmshemmet på en aktivitet för stadens pensionärer. Kultur för äldre, hette det.

När jag såg rubriken i annonsen i tidningen kände jag mig först en smula fundersam. Vaddå kultur? Vaddå äldre?

Gjorde några snabba överslag i huvudet och kom fram till att jag var klockren i sammanhanget. Både kulturbärare och äldre, det är jag det! Äldre än någonsin och bärare av en av de mest seglivade bakteriekulturer som överhuvud taget börjat växa i en mänsklig bihåla. Det är jag det!

Jag inledde med att berätta om hur rädd jag är för allting hela tiden. Det funkade. De trodde att jag skojade. Därmed så var det värsta avklarat. För det är ju rätt tufft att stå ensam på en scen inför några hundra människor i en kräsen publik som inte fattar att man skojar när man gör det. Men tror de från början att man skojar, så har man typ halva inne! Det var kul.

Efter 45 minuter blev det kaffe. Det var gott.

Sedan drog jag till en cykelaffär för att träffa en kompis och köpa ett sadelskydd.
Det var på tiden.
Nu ska jag sluta blogga, för idag. Det är väl jag som skriver?

Var kommer alla pengarna ifrån?

Det är ju finanskris i världen, bevars. Aktier förlorar sitt värde, fastigheter visar sig plötsligt inte vara möjliga att växla in i kontanter och småspararna skyfflar oroligt omkring sina surt förvärvade slantar mellan olika banker. Du har hört talas om det, kanske?
Själv utlovade jag i en tidigare bloggning, svaret på gåtan om börsens otroliga svängningar. Och det ska jag återkomma till, jag lovar. Ska bara låta det få svänga lite till. It ain't over yet...

Analytiker (vår tids motsvarighet till de gubbar som förr spådde framtiden i kaffesump) skakar uppgivet på sina huvuden och ser bekymrat in i tv-kamerorna när de förgäves försöker få oss att tro att de senaste timmarnas kalabalik berodde på en något sämre rapport än vad den så kallade marknaden hade förväntat sig. Att marknanden består av ett antal alltför inflytelserika uppkomlingar utan någon annan kompetens än att veta på vems toalett man kan dra i sig en lina koks utan att riskera bli upptäckt, det är det sällan någon vill prata om.

Förlåt? Låter jag bitter? Okunnigt bitter dessutom? Oj då, det var inte meningen, fniss, fniss...
Men å andra sidan. Jag är man, snart 53 år gammal, så det är klart att jag låter bitter. Jag är bitter! Ett bittert buksvullet gubbslem utan andra ambitioner än att sätta mig i vägen och på tvären och därmed förhindra all utveckling, what so ever!

Men det där sista var ironi. Faktiskt. Även en som var född på 50-talet kan vara ironisk. Spydig, sarkastisk, cynisk... Och självisk! Hur jävla tjugohundratal som helst. Fatta.

Nu tror jag bestämt att jag kommit ifrån ämnet. Men har man en blogg så lever man ju liksom genom den, har jag förstått av Blondinbella, så då är det väl inte helt långsökt att tänka sig att ens blogg plötsligt börja leva sitt eget liv, genom en själv på något märkligt vänster. Jag tror att det var det som hände precis nu.

Å jag som bara skulle fundera över frågan varifrån alla pengar kommer. Nej, inte vart de tar vägen, det får bli en annan dag, utan just varifrån de kommer. Själv vet jag ju varifrån jag får mina. Från butikernas kassor. Det blir alltid växel tillbaka nämligen. I alla fall om man vill var lite old school och betala med cash. När plånboken sedan väger typ ett kilo, tömmer jag myntfacket rätt ner i askkoppen i bilen. Därifrån kan man sedan plocka lämpliga mynt till att göda parkeringsautomaterna med. Mina pengar har jag alltså inga problem med. Förutom att jag vet varifrån de kommer, fösrvinner de sedan innan de hinner ställa till med något. Så på den fronten är det lugnt.

Jag undrar snarare varifrån alla pensionärers penga kommer ifrån. Inte pensionen i stort, utan själva pengarna. Mynten!
Kom att tänka på det när jag stod i kön nere på ICA, bråttom hade jag dessutom. En kassa öppen, tre personer framför. Den som stod längst fram var en pensionär.

Jag kanske inte borde skriva det här, inser jag nu. Det kan så lätt missuppfattas, å vi ska ju alla den vägen vandra, men ändå. Det jag har sett har jag sett!

Längst fram i kön står alltså en äldre dam och gräver i som portmonnä. Med krokiga fingrar försöker hon plocka upp det ena myntet efter det andra. Hon tittar frågande genom de felfokuserade trifokalglasen samtidigt som hon ignorerar instruktionerna från kassörskan om att bara pilla ner slantarna i cash-guarden, eller vad den där idiotiska lilla lådan med myntrutchbana på framsidan kan heta.

-Är det här en femtioöring? Tanten fingrar på en femkrona. Hon har handlat för etthundraåtta och femtio och ska absolut betala med en (ovikt) hundralapp och åtta och femtio. Trots att hon först pillat upp en tjuga tillsammans med den tidigare nämnda hundringen. Kassörskan fattar ingenting, men hon gör det tålmodigt i alla fall, och vi längre bak i kön är färdiga att gå upp i limningen för att vi inte får göra oss oskyldiga tillräckligt snabbt. Vi vill bara komma härifrån snabbt som ögat så att vi kan få trycka i oss våra kexchokladkakor och drickyoughurtar innan vi dör!

-Är det här en femtioöring då? Tanten försöker nu med en guldtia. Tomas, tänker jag. Tomas, om 25 år är det du som står där, längst fram i kön. Du kommer inte heller att ha någon brådska, för det här är enda gången i veckan du kommer ut bland folk och får vara lite social... När du ska handla kattmat, mjukt bröd och lite pålägg tillsammans med senaste numret av Allers.

Det är nu dagens stora fråga dyker upp; -Varifrån får dom alla pengarna, alla mynten? De envisas ju hela tiden med att betala med jämna pengar. Alltid.

Tar de aldrig slut deras mynt? De får ju aldrig några nya. I alla fall inte i kassan på ICA. Svara på den, den som kan. Själv ska jag ut på stan och köpa en tröja för typ någrahundranittiofem kronor.

I morgon ska vi ta det där med varför börserna svajar så förbaskat nu för tiden.

/tomas
Det är väl jag som skriver?

Vissa saker måste man visst göra...

Om man inte syns så finns man inte, gammalt marknadsföringsordspråk. Om man syns blir man uppäten, gammalt djungelordspråk.
Likt åsnan mellan hötapparna slits jag mellan dessa båda ytterligheter i tillvaron. Hur ska jag göra? Hur vill jag ha det? Synas eller ätas?

Men eftersom jag har gett mig katten på att det är bättre att synas än att ätas, så får det bli så. Synbarheten framför allt.

Det är därför jag har klistrat in nedastående textsträng i min för övrigt helt självständigt fristående blogg.


Jag har placerat min blogg i Örebro på bloggkartan.se

Det var det!
För det är väl jag som skriver?

Nu har jag bestämt mig!

Här kommer fortsättningen på den tidigare bloggning som påbörjades innan jag sov middag. Nu när jag fått min lilla lur så vet jag vilket ämne som gäller. Eller?

Det känns onekligen frestande att blogga om Blondinbella. En av landets mest kända bloggare som, blott 17 år gammal, bloggar sig rätt in i väggen för att två veckor senare återuppstå som om ingenting har hänt. Eller i alla fall efter att ha samtalat med en terapeut, kommit till insikt, strukturerat sitt bloggande och lagt upp en plan. Samt hämtat ut kaninpälsen som hon ska ha när hon träder in på Operakällaren för att fira sin 18-årsdag.

Men jag tror att jag struntar i henne.
Som bloggare inser jag nämligen, efter att ha hämtat inspiration från storbloggare Alex Schulman, att jag borde skrivit "skiter i". En sann bloggare ska nämligen skita i, och gärna på, andra. Blir de förbannade säger man bara att det var tråkigt, men att de får skylla sig själva att de inte har någon humor. Ap-roligt, eller hur?

Jag lärde mig förresten ytterligare en intressant sak idag, när det gäller att få till en framgångsrik blogg. Man måste ha bilder. Allt enligt Bloggbrittaschulmanbellaniotillfemintehemmafuckuppstilkolldramigdärbak.bloggningsexperterna.com, eller vad de nu heter, alla dessa bloggningsgiganter som kvälls- och gratistidningarna letar rätt på så fort vi svennar ska få lära oss nåt om den unga hippa världen.

Bilder alltså. Folk orkar inte läsa. Dom måste ha en bild direkt, annars hopparom vidare till nån annan blogg...
-Ojdå. Jag som trodde att man läste bloggar för att man ville just läsa det som någon annan skrev. I själva verket vill man bara titta på bilder, alltså.

Så det är väl bara att hacka i sig visdomsorden och gilla läget. En bild, alltså.

Där satt den! Långe Jan en söndag i maj. Fågelskådarna hade anlänt liksom vårens första måsar tillsammans med en frusen kråka och en retsticka till skata. Jag var där.

Nu känner jag att min länge emotsedda analys av hur det kommer sig att världens börser åker berg- och dalbana, får anstå till i morgon. Upp eller ner spelar ingen roll, jag vet varför!

Detta har jag skrivit alldeles själv. För det är väl jag som skriver?

Vad ska jag välja?

Efter gårdagens premiärbloggning så känns det som att det-är-nu-det-börjar. En bloggning är ingenting, två är helt plötsligt dubbelt så mycket. Det är inte det att det fattas ämnen att skriva om, absolut inte! Men jag kan inte välja. Just nu funderar jag som bäst på om jag ska försöka förklara varför världens börser verkar ha fått spel, eller om det är Blondinbellas återkomst till bloggeriet, efter två veckors rehabilitering för utmattning, som ska avhandlas.

Jag tror jag sover på saken, så får det sortera ut sig självt under min middagsslummer. Återkommer om ett par timmar.
Over and out! zzz zzz zz z...

Var rädd om integriteten!

Om man överhuvudtaget ska använda sig av en mobiltelefon så ska den vara försedd med ett anonymt kontantkort. Sitt bankkort ska man göra sig av med och när man ändå är i farten så slänger man samtliga klubb/medlemskort som man har i sin ägo. Låt ingen handlare registrera någonting i sin dator som kan kopplas till ditt namn eller familj. Undvik resor där du måste tala om vem du är. Skriv inte på någonting och lägg aldrig ut den minsta lilla upplysning om din person eller ditt sätt att leva, på nätet!

Ja, listan på hur man ska förhålla sig till storebror-ser-dig-och-registrerar-rubbet-för-att-sedan-vända-det-emot-dig-om-du-inte-redan-är-kapad-av-internationella-hacker-nätverk, kan förmodligen göras ännu längre. Det där var bara exempel på råd som jag hittat i en helt vanlig morgontidning en helt vanlig dag i oktober.

Kanske är det så? Att vi alla aningslöst sålt allt, såväl våra själar som plånböcker, till jätten glufsglufs som hädanefter gör vad han vill med våra liv... Oåterkalleligt dessutom. Radera din profil från Facebook, men tro inte att den försvinner!

Fasen också... -Jag skojade bara. Jag tycker inte alls sådär, egentligen. Det var liksom i ett skämtsamt sammanhang... Jo, visst åkte jag på semester till Långt-bort-i-stoll den där gången, men det var ju bara för att jag behövde lite avkoppling, det var inte alls en politisk handling! Jag svär...

Ta dig ur den rävsaxen du. Sedan kan du ju dessutom hoppas på att plastpåsen med pengar du har nedgrävd i skogen är tillräckligt välfylld, för något mer jobb kommer du inte att få... efter att N Å G O N tryckt på enter...

Gjort är gjort, alltså. Och nu är det tydligen försent... Eller kan man ta tillbaka initiativet på något sätt. Bestämma själv över vilken bild som är den sanna och verkliga? Oavsett kontoslippar och kompismeddelanden.

Jag tror det. Därför har jag startat den här bloggen. Skriven av mig, om mig. Tomas Jennebo, the true story.

För det är väl jag som skriver?