Var rädd om integriteten!

Om man överhuvudtaget ska använda sig av en mobiltelefon så ska den vara försedd med ett anonymt kontantkort. Sitt bankkort ska man göra sig av med och när man ändå är i farten så slänger man samtliga klubb/medlemskort som man har i sin ägo. Låt ingen handlare registrera någonting i sin dator som kan kopplas till ditt namn eller familj. Undvik resor där du måste tala om vem du är. Skriv inte på någonting och lägg aldrig ut den minsta lilla upplysning om din person eller ditt sätt att leva, på nätet!

Ja, listan på hur man ska förhålla sig till storebror-ser-dig-och-registrerar-rubbet-för-att-sedan-vända-det-emot-dig-om-du-inte-redan-är-kapad-av-internationella-hacker-nätverk, kan förmodligen göras ännu längre. Det där var bara exempel på råd som jag hittat i en helt vanlig morgontidning en helt vanlig dag i oktober.

Kanske är det så? Att vi alla aningslöst sålt allt, såväl våra själar som plånböcker, till jätten glufsglufs som hädanefter gör vad han vill med våra liv... Oåterkalleligt dessutom. Radera din profil från Facebook, men tro inte att den försvinner!

Fasen också... -Jag skojade bara. Jag tycker inte alls sådär, egentligen. Det var liksom i ett skämtsamt sammanhang... Jo, visst åkte jag på semester till Långt-bort-i-stoll den där gången, men det var ju bara för att jag behövde lite avkoppling, det var inte alls en politisk handling! Jag svär...

Ta dig ur den rävsaxen du. Sedan kan du ju dessutom hoppas på att plastpåsen med pengar du har nedgrävd i skogen är tillräckligt välfylld, för något mer jobb kommer du inte att få... efter att N Å G O N tryckt på enter...

Gjort är gjort, alltså. Och nu är det tydligen försent... Eller kan man ta tillbaka initiativet på något sätt. Bestämma själv över vilken bild som är den sanna och verkliga? Oavsett kontoslippar och kompismeddelanden.

Jag tror det. Därför har jag startat den här bloggen. Skriven av mig, om mig. Tomas Jennebo, the true story.

För det är väl jag som skriver?