En gång såg jag den två gånger...

I går såg jag "A Prairie Home Companion" på dvd för andra gången på ett par veckor. Redan när jag hittade den på varuhusets halva-priset-rea förstod jag att jag skulle gilla den. Jag menar,
med min bakgrund är det ju omöjligt att inte gilla en film som handlar om radio.
Iofs handlar inte den här filmen om radio specifikt, den handlar om... hm, svårt att sätta fingret på det faktiskt.

Men att det är ett uppskattat radioprograms sista sändning från en teaterlokal som ska rivas, vi får vara med om, det är i alla fall ställt utom allt tvivel. Filmen om denna sista föreställning, och
vad som utspelar sig under en timmes direktsändning, blev också regissören Robert Altmans (det var han som gjorde M*A*S*H) sista film.

Manus skrevs av en av huvudrollsinnehavarna, en man (programledaren) som i stort sett spelar sig själv. Lindsay Lohan spelar dotter till en sjungande Meryl Streep (kanske var det där som
hon bäddade för rollen i Mamma Mia?) och en mängd andra kända skådespelare blandas med rena amatörer som egentligen bara är sig själva. En säregen film med en alldeles egen ton. Och
gillar man dessutom amerikansk folklig musik från gränslandet mellan enkla psalmer och country, då är rullen klockren!

Blev nästan sugen på att starta en liknande radiostation. Otrendig, osmart och helt utan andra pretentioner än att ge lyssnarna en stund oglamorös underhållning med stort hjärta. Fullständigt otidsenlig med andra ord. Man kanske skulle skaffa sig en mikrofon och plats på en webserver..?