Livesändning på fredag morgon!

Nu är det dags att sända webbradio live igen. Efter en högst ovetenskaplig undersökning på Facebook, visade det sig att en majoritet av de svarande önskade sig en morgonsändning. Därmed blir det en morgonsändning! Kommer att hålla i den sändningstiden under ett antal veckor för att se om det finns något intresse i ett längre perspektiv, för ett direktsänt morgonprogram av den här typen.

Det blir sedvanligt morgonsnack varvat med kommentarer från lyssnarna. Från och med fredag kommer man även att kunna ringa in till studion med hjälp av Skype. Skypenamnet är JENNEBORADIO, så klart. Länken till sändningen hittar du här: http://mixlr.com/m/7cs
Vi hörs!

Om att googla sig själv.

Brukar du googla ditt eget namn? Jag gör det regelbundet. Inte för att jag tror att jag skulle dyka upp i diverse skumma sammanhang på nätet, utan bara för att se vad man ser. Ungefär som att kasta en blick efter sig själv, när man passerar ett skyltfönster på stan.

För det mesta dyker mitt namn upp i sammanhang som jag själv kontrollerar. Typ länkar till den här bloggen, eller till någon artikel som skrevs på den tiden jag arbetade som programledare vid Sveriges Radio och var en lite mer publik person, än vad jag är nu.

Men då och då hittar jag något nytt. Som häromdagen till exempel. I en blogg som heter "Säljledning och kvalificerad försäljning -om säljteknik, kommunikation, ledarskap och psykologi" och drivs av Sophie Brömster, dök plötsligt mitt namn upp i ett stycke som handlade om att nå fram med budskapet.

Det var ett citat från ett referat som skrevs efter att jag hållit en föreläsning i just det ämnet (att nå ut med budskapet), för en grupp landstingsanställda under en konferens i Örebro våren 2011. Ett citat som ett halvår senare hamnade på någons blogg för att strax därpå återupptäckas av mig själv. Snacka om att nå ut ;-)

Som sagt, det är intressant att googla sig själv då och då. Men för det mesta hittar man inget annat än det som man redan visste. Ungefär som att se sig själv lite från sidan i ett skyltfönster på stan.

Ännu en blogg!

Om du händelsevis är intresserad av radio i allmänhet och podcasting i synnerhet, kan jag rekommendera min radio(b)logg "jenneboradio bakom kulisserna" Surfa in på www.tomasjennebo.se och hör sen!

Kort summering av två livesändningar.

Nu har jag kört två livesändningar av Jenneboradio hemifrån kontoret i Hampetorp. Först och främst är det bara att konstatera att det funkade. Men även att det fattas en del för att det ska bli bra. Det är alltså skillnaden mellan  a t t  det låter och  h u r  det låter, det handlar om.

Att få det hela att låta, var inga problem alls. Programvaran från MIXLR är inte bara gratis, den är lättanvänd också. Eftersom man även integrerat kopplingar till Facebook, iTunes och Twitter, är det enkelt att få spridning på budskapet om att det händer något på webben som man eventuellt skulle kunna vilja lyssna på.

Det som inte funkar så bra, är själva ljudkvaliteten. I och för sig så så kör jag ju gratisvarianten, den har en lägre ljudkvalitet än betalalternativet, men jag tror även att det kan vara något i min konfiguration som spökar lite. Just nu går misstankarna mot den kabel som kopplar ihop musikspelardatorn med mixern. Men det är ju många delar på ett spett, så det finns säkert plats för andra felkällor.

Förhoppningsvis får jag snurr på de här bitarna till på tisdag, då det är dags för ett tredje försök. Då ska jag även se till att ha ordnat det bättre, rent ergonomiskt, för mig som programledare. Riktigt lika väsorterat som det är i en proffsstudio, kommer det aldrig att bli, men det måste ändå vara någotsånär funktionellt. Annars går för mycket kraft åt till själva roddandet med sändningen och för lite blir över till det som ska höras.

Vi hörs på tisdag. Då jäklar...

Jenneboradio sänder live!

I morgon (tisdag 13/9) tänker jag testa att göra direktsänd webradio från Hampetorp. Sändningen börjar kl 07:00 och håller väl på en timme ungefär. Lyssnar gör man via mixlr.com/jenneboradio 

Ny sida

Nu kommer du att hitta lite blandade ljudklipp från mig på den här sidan: http://tomasjennebo.se

Cykelradion nr 9. Din isglass på webben/vägen!

Cykelradion nr 9. Din isglass på webben/vägen!

Nya tag!

Läste just http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13160856.ab att Stålmannen kastat kallingarna. Allt för att bli mer anpassad till 2010-talet. Det är anpassning som gäller tydligen. Oavsett om man är superhjälte, medelålders deltidsarbetande universitetsadjunkt (jag) eller varför inte, nöjespark.
Det där sista syftar på Parken Zoo i Eskilstuna. Vi var där i lördags. En lagom stor park på lagom avstånd med lagom mycket djur. Och Fantomen.

Näe, inte Fantomen. Inte nu längre. Dödskallegrottan var förvandlad till någon slags fånig skattkammare och istället för mannen i de coolaste trikåerna någonsin (det var Fantomen som fick Stålmannen att ta på sig de röda kallingarna en gång i tiden) hade man utsett Kalle Kunskap till publikdragare.

Ursäkta mig. Hur tänkte man nu?

Jo, förmodligen i de banorna att barn ska lära sig en massa nya och nyttiga saker när de är i Parken Zoo. Och har man en figur som heter Kalle Kunskap blir det ju så mycket roligare. Dessutom slipper man alla kommentarer från politiskt korrekta hotshots som påpekar att Fantomen, inte bara är en påhittad imperialistisk översittare från en svunnen tid, utan dessutom en sådan som gör sig till kung över alla skogens djur genom att ha en varg i koppel.

Nä, så kan man inte ha det. Klimatzoner, kretslopp och konsollspel ska det vara. Och så kan ännu ett nöje för hela familjen förvandlas till en präktig liten nyttoupplevelse, där vi alla får lära oss hur allt hänger ihop och att vi därmed gjort världen lite bättre.

Själv blir jag bara trött och tänker att även om Stålmannen tvingas göra det, ska inte jag. Anpassa mig.

Kom tillbaka, Fantomen. Allt är förlåtet!

6:e juni

Jag är så innerligt trött på alla fb-grupper (och liknande) som uppmanar till flagghissande och nationalsångssjungande med den lilla knorren "detta har inte med rasism att göra".
Det är nationaldag, det är allmän flaggdag och det har inte ett skit med rasism att göra. Rasism blir det när man försöker få flaggan till att vara en symbol för ett tolkningsföreträde som går ut på att världen är antingen eller. I alla fall om du frågar mig.

Meta. En text om en text eller en text om en tanke. Eller bara en tanke.

Ibland får jag bara en sådan vansinnig lust att skriva. Sätta mig ner framför datorn och låta fingrarna löpa över tangentbordet. Det är något lockande med alla bokstäverna som ligger där. En och en, sida vid sida. Fast utan någon större betydelse i sin relativa oordning. Jag vill bringa ordning. Mina hittills otänkta tankar ska till rytmen av en pekfingervals tämja tangenterna och låta sig formuleras till ord, meningar och berättelser. Inga krav, ingen prestation. Bara lust.

Jag kan få en liknande känsla av att se ett tomt pappersark och en snygg penna. Pennan, pappret och jag. Världen väntar.
På ett ögonblick fattar jag pennan, för den mot det tomma arket och låter sedan spetsen (gärna blyerts) antyda en paus någon millimeter ovanför pappret, innan jag sätter igång. Det är tyst i rummet, ljuden utifrån gatan kan snarare anas än höras, genom det släpiga raspet som uppstår när pennan, lätt motvilligt, släpper ifrån sig sitt blygrå pigment på den kritvita ytan.

Tre, fyra sidor senare tittar jag på mitt armbandsur och konstaterar att det är dags för ett dopp i sjön. Endast iförd morgonrock och tofflor går jag nerför ängen, morsar på grannarna som lapar kvällssol från sin altan, innan jag slutligen kommer ner till bryggan.

Lika naken som jag var när jag föddes, glider jag ner i det svalkande vattnet och tittar på insekterna som dansar precis ovanför vattenytan. Ett andetag senare låter jag mig sjunka ner så pass att vattnet slår igen ovanför mitt huvud och alla ljuden blir inlindade i vajande näckrosstjälkar och avlägset motorljud från en båt på väg till någons favoritfiskeställe.

Kvällssolens sista strålar värmer gott när jag sitter på den lilla bänken och tittar på en rad av simmande sjöfåglar en bit bort. Samtidigt som jag självtorkar. Hägern står på sin vanliga sten och borta vid Rönnberget kommer färjan att dyka upp när som helst.

Strax därpå går jag tillbaka över ängen igen. Hälsar åter på grannarna, som fortfarande sitter ute på sin altan, innan jag kommer hem och slår mig ner i min läsfåtölj. Smuttandes på några dyra droppar whisky ur en kantstött kaffekopp läser jag de handskrivna sidorna igen.
Konstaterar att min handstil är oläslig även för mig själv och att det därför hade varit bättre om jag skrivit texten med hjälp av datorn.

Men det blir ju aldrig samma sak. Faktum är att det aldrig ens blir av.

Det var ett jävla tjat om nationalsången!

Just nu, i lagom tid till nationaldagen den 6:e juni, pruttar det runt en massa spamliknande statusuppdateringar på facebook. De låter lite olika men går alla ut på att man ska protestera mot förbudet att få sjunga Du gamla, du fria för att den skulle vara rasistisk.

Jag har svårt att uppfatta just den gamla låten som särskilt rasistisk, om än storvulen och aningen daterad till innehållet. Däremot har jag lättare att betrakta statusuppdateringar som påstår att den är förbjuden att sjunga, som rasistiska.

När jag gick i skolan sjöng vi den blomstertid nu kommer på skolavslutningarna. När min dotter gick i skolan var det Idas sommarvisa som gällde. Aldrig nationalsången!

Om man väljer att inte göra det nu heller (sjunga nationalsången alltså), så beror det snarare på att det är en svensk tradition, än påstådda hot från mörka krafter som försöker ta ifrån oss vår värdighet (vad nu det är för något) och göra oss till lallande idioter som inte får bestämma över vad vi ska sjunga, äta eller ha på oss! Och var det inte svenska traditioner vi skulle vara rädda om?

VVK= Våga Vägra Konspirationsteorier!

Jag är förbannad!

Om några veckor är det omval till kommunfullmäktige i Örebro. På grund av sjabbel vid valet i höstas har valmyndigheten bestämt att valet måste göras om, eftersom det inte genomfördes på rätt sätt när det begav sig.

Det var i den nordöstra valkreten i Örebro som alltför entusiastiska, eller okunniga, valarbetare gick lite för långt i sin iver att värva röster. Då (2010) tillhörde jag den valkretsen. Den första april 2011 flyttade vi en bit åt sydost och kom därmed att tillhöra en annan valkrets (men fortfarande samma kommun och samma kommunfullmäktige). Avgörande för att få rösta i omvalet är folkbokföringsadressen den 15 april 2011.

Därför får inte vi rösta vid omvalet nu i maj. Staten har hux flux tagit ifrån mig min rösträtt och placerat mig i ett demokratiskt limbo och gjort mig till en soffliggare! Vad är det för demokrati? Ur min synvinkel är det självklart att de som fanns i nordöstra valdistrikets röstlängd den 19 september 2010 också är de som ska vara med och rösta vid omvalet!

Det nuvarande upplägget är ju lika logiskt som att man åker till bilprovningen för ombesiktning och visar upp grannens nyinköpta pärla, istället för sitt eget tidigare underkända vrak...

Ju mer jag tänker på det, desto mer förbannad blir jag. Förbannad över att inte ha rösträtt!
I Sverige...

Vår i luften. Bland annat.

Vinden var av den allra bästa sorten. Den kom bakifrån. Visserligen kall, som alltid så här års i Kalmar men ändå vänligt bestämd. Både i styrka och riktning. Där cykelbanan var sopad, sjöng det om däcken när nabbarna i mönstret mötte asfalten.
Känslan av att flyga är aldrig så tydlig som när man susar fram på en nysopad cykelbana, i lätt nedförslut med vinterns sista nordanvind i ryggen och vårens första värmande solstrålar i ansiktet.

De cyklister jag mötte på min färd, hade förmodligen inte samma euforiska upplevelse av en tidig vår, som jag. Utanför huset där jag parkerar min cykel har de första snödropparna börjat titta upp ur rabatten.

Samtidigt, i en annan del av världen, håller man tummarna för att vinden ska blåsa ut över havet. Att skakningen i marken måtte vara den sista och att någon ytterligare, mot alla odds, ska ha klarat sig.

Jag lyssnar på radion och hör expert efter expert uttala sig om vad som hänt, som kommer att hända och inte minst, vilka konsekvenser det kommer att få. Återigen snackas det nödkylning, reaktorinneslutningar och millisievert. Tjernobyl, någon?

Frågor ställs om hur det kan vara möjligt att något sådant kan hända, i ett så tekniskt avancerat land som Japan. Frågor som besvaras med att det är just därför att det hände i Japan, som det inte blivit ännu värre.

Misstro och skepticism blandas med övertro och ren fatalism. Tekniken är svaret på frågan, samtidigt som tekniken ä r själva frågan. För att inte tala om ekonomin.
Om man stoppat in mer pengar i säkerhetssystemen, skulle det som nu hänt aldrig hänt. Och då hade inte heller de ekonomiska konsekvenserna av katastrofen blivit så förödande. Men då hade man kanske aldrig fått ekonomi what so ever, i världens farligaste vattenkokningssystem.

Jag är ingen expert på vare sig kärnkraft eller ekonomi. Däremot röstade jag nej, den där gången för 30 år sedan. Linje tre. Jag skulle rösta likadant idag, oavsett om det som nu händer i Japan inträffat eller ej. Anledningen till mitt nej, då som nu, har att göra med framtiden. Framtiden och avfallet.

Alla vet ju att utbränt kärnbränsle måste förvaras utom räckhåll får biologiskt liv i hundratusentals år. Men ingen vet hur det ska gå till. Ingen vet ens hur lång tid tusen år är. Vi kan bara gissa. Liksom vi gör när vi ska förutse andra slags risker. Som till exempel när marken ska börja skaka, eller havet att stiga.

Gissar vi rätt är allt lugnt, gissar vi fel går det åt helvete. Eller också blir det dyrt. Fast vi säger inte att vi gissar. Vi gör ju prognoser, bevars. Prognoser som utifrån olika sannolikhetskalkyler räknar ut risken för härdsmältor, oväder eller flygolyckor. När vi kommit fram till att riskerna visserligen finns, men att det ändå trots allt måste betraktas som försumbara, slår vi till.

Kontrakt skrivs under, resor företas och affärer blir av. Som om vi har allt under kontroll. -I etthundratusen år! Trots att vi inte ens vet med säkerhet hur vädret kommer att vara om en vecka.

Vi har vår i luften och jag tänker på människorna i Japan och hoppas liksom de att vinden ska blåsa åt rätt håll. Även om det betyder att jag får motvind i morgon. Snödropparna vid husväggen kvittar det lika.

Vem sköt Olof Palme?

Det har gått 25 år sedan mordet på Olof Palme. Mordutredningen är gigantisk och har till dags dato ännu inte slagit fast vare sig vem som gjorde det eller varför. Det har pratats om alltifrån internationella terrorister till ensamma galningar. Den ena teorin ställs mot den andra och mitt i alltsammans framträder en bild föreställande en Kling- och Klangpolis som inte lyckades göra någonting rätt under de där viktiga minuterna och timmarna efter att larmet kommit.

Det närmaste man varit när det gäller att få fast en tänkbar mördare, var Lisbeth Palmes utpekade av Christer Pettersson. En man på samhällets skuggsida, som både fälldes och friades (pga bristande bevisning), fick skadestånd och dog efter att ha ramlat i backen och slagit i skallen.
Det som talar emot att Christer Pettersson skulle vara den skyldige, sägs bland annat vara bristen på motiv. Inte ens luggslitna a-lagare går omkring och skjuter folk utan anledning.

Dessutom fanns det ju en massa högt uppsatta politiker och ledare runt om i världen som alla hade sina olika skäl att vara sur på Palme, inte minst därför att han inte höll tyst om sådant han ansåg vara fel. Han kunde ju, lindrigt sagt, vara ganska vass när så behövdes.
Det skulle ju kunna peka på ett tänkbart motiv från en främmande makt i så fall.

Lägg till att ett antal vittnen säger sig ha iakttagit mystiska män som smugit omkring med walkie talkies i de centrala delarna av Stockholm under mordkvällen. Vilket också tyder på en sammansvärjning betydligt mer passande för ett statsmannamord än vad som skulle vara fallet om den skyldige skulle visa sig vara en simpel a-lagare på svaj.

Nå, vem var det då? Här kommer min teori.

Den hemliga underrättelsetjänsten PTH (något ska den heta) hade under en längre tid spanat på Palme i akt och mening att taga honom av daga vid lämpligt tillfälle. Detta lämpliga tillfälle skulle kunna tänkas dyka upp när som helst, eftersom Sveriges statsminister dåförtiden rörde sig på stan som en man vilken som helst. Ordern var kort och gott att hålla koll och slå till när det passade.
När man förstått att paret Palme slunkit in på bio (tillsammans med sonen Mårten och dennes fästmö) beslöt man sig för att skrida till verket. Ett antal agenter placerades ut i närheten av platser där man antog att makarna Palme skulle passera efter att filmen (Bröderna Mozart), var slut.

En slem typ, kanske Christer Pettersson, hade tidigare samma dag fått en pistol av en annan, ännu slemmare typ. Uppdraget var att i kraft av den makt en pistol ger, tvinga av knarkhandlare x dels en summa kontanter, dels ett antal plastpåsar med blandat innehåll för återtransport till pistolutlämnaren. Detta eftersom räkenskaperna diffat allt för mycket i samband med några tidigare affärer. Han som fått i uppdrag att med pistolens hjälp utföra rättartinget skulle belönas med såväl skuldsanering som ett antal blandade flaskor sprit.

PTH:s hemliga agenter försätter sig i högsta beredskap när rapporten kommer om att filmen är slut. Tre män följer makarna Palme på behörigt avstånd när det anträder promenaden hemåt längs Sveavägen. När de passerat Tunnelgatan beslutar sig två av agenterna för att tillfället är det rätta. De osäkrar sina vapen och gör sig beredda på verkanseld. Den tredje håller uppsikt bakåt.

I samma stund lösgör sig vår pistolbeväpnade amatörindrivare från den port där han stått i ett antal timmar i väntan på småknarkhandlare x. Han ser makarna Palme passera och glider snabbt upp bakom dem i akt och mening att utföra sitt uppdrag. Eftersom han är ganska säker på att det är just den person han halvt frusit ihjäl sig i väntan på, som kommer gående där på gatan tillsammans med nån dam han aldrig sett tidigare.

Planen var att med mörk och beslutsam röst säga "nufåruförfanstanna" och samtidigt vifta med pistolen framför deras förvånade ansikten. Men eftersom han sått och frusit så länge, blev det lite fumligt alltsammans. Av den barska uppmaningen blev bara en harkling och det som skulle se ut som en världsvan gest med en pistolpipa, blev till ett krampaktigt fingrande runt avtryckaren som två skott senare förpassat en statsminister till de före dettas skara och en statsministerfru till de skottskadades. Han flyr in på Tunnelgatan.

De hemliga agenterna tror inte sina ögon när de ser Olof Palme sjunka ihop på trottoaren snett framför dem. Blixtsnabbt stoppar de ner sina vapen och kastar sig in på sina respektive reträttvägar. Inom en minut larmas polis och ambulans av personer som säger sig blivit vittne till ett mord på Sveavägen.

Ett dygn senare ligger pistolen på botten av en sjö. En slem typ är förbannad på en viss a-lagare som är förbannad för att han visserligen fått skuldsanering, men inte alls det antal flaskor sprit han blivit lovad att kunna hämta på en skum adress i trakterna av Värtahamnen, samtidigt som sju hemliga agenter från främmande makts underättelsetjänst sitter i en bar på Schipools internationella flygplats och undrar vad som egentligen hände. Och en småknarkhandlare fortsätter att deala plastpåsar med utblandat pulver för pengar som han bara delvis tänker redovisa, som om ingenting har hänt.

Resten är historia. En ofullbordad sådan.

Skriv bara. Låt det komma!

Jag borde verkligen skriva något. Vad som helst. Det spelar ingen roll vad det handlar om. Egentligen.

Hade det här varit på skrivmaskinstiden skulle man i just detta nu kunnat höra hur pappret dras ur maskinen med ett vinande, för att sedan kramas ihop till en boll för vidare luftfärd ner i papperskorgen. Sedan skulle ett nytt papper dras ner av valsen och ett stilla knatter skulle vara det ljudliga tecknet på att skrivandet kommit igång. Bara för att åter avbrytas av det vinande avskedet från ett papper som inte längre utgör ett synligt bevis på en tänkt författardröm, utan övergått till den något mindre glamorösa tillvaron som makulatur.

Eftersom det här nu utspelar sig i dataåldern, hörs ingenting av ovan nämnda. Ett svagt, mycket svagt surr från den bärbara datorns hårddisk och det lite dova klappret från tangentbordet är det enda som avslöjar att det pågår något som kan liknas vid skrivande. I stället för vinandet från en skrivmaskinsvalls som dras baklänges, är det bara ett något entonigare knappljud som förkunnar att det nyss nedskrivna inte höll måttet, utan måste raderas.

Om man till detta lägger till, att den som sitter och författar dessa rader, inte har något egentligt att meddela världen, är det nog inte så konstigt att det plötsligt blir ganska tyst i det lilla köket i det gula huset på Ängö i Kalmar. Knäpptyst. Inte ens hårddisken hörs.

Det fanns ingenting att skriva om. Faktiskt.

På cykel i Kalmar

Vattnet på Bjelkegatan har ingenstans att ta vägen. Inte jag heller. Det är bara att åka med. Så länge färden går rakt fram är det inga problem, det är när jag kommer fram till vandrarhemmet Svanen, som det blir knepigt. Det är då jag måste ta mig ur den vattenfyllda isrännan och hitta ett nytt spår som kan leda mig norrut. Till jobbet.
Men det går det med. Underlaget växlar mellan stenhård vattenblank is och smutsig sorbet, uppblandat med stenflis.

Då och då kränger cykeln till och jag vrider instinktivt fötterna i sidled för att koppla loss skorna från pedalerna. Varje gång jag gör det inser jag att det förmodligen ser aningen korkat ut. Om nu någon skulle hinna uppfatta den subtila skillnaden i fotens position från en sekund till en annan. Skorna sitter nämligen inte fast i pedalerna när jag är ute och cyklar nuförtiden. Det är bara att ta bort foten, om det skulle behövas.

Jag har nämligen monterat av stålkorgarna med tillhörande remmar från pedalerna, eftersom mina vinterskor är för grova för att få plats annars. De senaste fyra åren har jag inte cyklat en meter utan att fötterna har suttit fast i pedalerna på olika sätt. Antingen på racern med SPD-SL eller på någon av mina andra cyklar där man helt sonika spänner fast pjucken i pedalerna med remmar. Det är när man kör med det förstnämnda systemet som man måste vrida hälen utåt för att kunna klicka loss foten ur pedalen.
Det som blir så lustigt nu, är att jag tror att jag sitter och kör med mina racerskor/pedaler bara för att jag inte känner trycket av någon rem på ovansidan av foten. Och därför tror att jag måste vrida loss fötterna från pedalerna.

Det är medvind längs Ängöleden för ovanlighetens skull. När jag kommer till den första tunneln under vägen på vänster sida (där jag normalt svänger ner) bestämmer jag mig för att njuta av fartens tjusning lite till och fortsätter rakt fram ytterligare några hundra meter, till tunnel nummer två. Precis i själva tunnelnerfarten dyker issörjan upp igen och det gäller att sikta rätt med framhjulet. Här vill jag varken få hjulsläpp eller behöva bromsa.

Tvåhundrafemtio meter och ett par skarpa svängar senare parkerar jag i cykelstället utanför entrédörren, tar av mig hjälmen och kliver upp för trapporna och öppnar dörren. En knappt två kilometer lång cykeltur till jobbet är avklarad. Resan är så kort att det nästan känns dumt att cykla. Därför kör jag fram och tillbaka på lunchen också. Av den enkla anledningen att det är så roligt att cykla.

Nu har vattnet på Bjelkegatan frusit till is.

Som folk är mest.

Jag skriver det jag skriver för att jag är tvungen på något vis. Det är först när jag ser orden på pränt som jag riktigt vet vad jag menar. Eller tycker.

När jag satt i direktsänd radio tre timmar om dagen som programledare, fungerade oftast mitt tal på samma sätt. När jag hörde min egen röst i hörlurarna blev det på riktigt. Då kunde jag tro att jag helt och fullt förstod vad det var jag berättade.

Som programledare i radion var jag ju i och för sig tvungen att förhålla mig till de regler som fanns/finns. Yttrandefrihetsgrundlagen och SR:s programregler. Regler och förordningar som är till för att värna om det fria ordet och i förlängningen hela demokratin. Nu behöver jag bara åberopa yttrandefriheten.

Men ändå skriver jag inte om allting. Jag begränsar och censurerar mig. En orsak till detta är av hänsyn till omgivningen naturligtvis. En annan orsak är av hänsyn till mig själv. Fast det är inte utan att jag undrar vad som skulle hända om jag inte begränsade mig själv, om jag plötsligt skulle släppa alla hämningar och visa mig som den jag är.

Frågan inställer sig då om vem jag egentligen är? Eftersom jag medvetet väljer att inte avslöja allt om mig och mina tankar är jag väl hämmad på något sätt. Eller helt normal. Som folk är mest skulle man kunna säga. Vilket också blir en intressant tanke. Det är alltså inte bara jag som är sådan här? Du också. Kanske.

Jag skriver det jag skriver för att jag är tvungen… tvungen att försöka förstå vem jag är!

Det nya året börjar den 2 januari!

Det var alltså i går, på årets första dag som jag skulle ha bestämt mig. Bestämt mig för att en gång för alla, ta tag i livet och bli en ny och förhoppningsvis bättre människa. En karaktärsfast typ med såväl solsken i blick som ett stadigt handslag. En fyrbåk i stormen, ett hurra på kalaset och en startkabel när allt egentligen är förbi.

Men hur ser det ut, den där första dagen på det nya året? Man vaknar på tok för tidigt och konstaterar att klockan är på tok för mycket, till att börja med. Ett okänt (och förmodligen självdött) djur verkar ha byggt bo i ens munhåla, husets värmesystem, eller om det är ens egen inre termostat, har fått fnatt och det känns som om temperaturen pendlar i 90-sekundersintervaller mellan plus 30 och minus fyra och allt är tämligen förvirrat och det dyker upp gamla popcorn på de mest oväntade ställen.

Frukosten äter man till lunch och lunchen struntar man i eftersom man egentligen inte är hungrig och därför måste köpa en pizza omedelbart. Med magen fylld av deg, strimlad skinka av diskutabelt ursprung och tomatsås med plåtsmak är det så dags att ge sig i kast med det nya årets första intellektuella utmaning; den femtioelfte reprisen av Ivanhoe. Samtidigt som man undrar vart backhoppningen tog vägen.

Det behövs ingen tänkare för att räkna ut att det förmodligen blir en bättre start på det nya livet om man väntar ett dygn. Till den 2 januari. Då allt är som vanligt igen.

Och här sitter jag nu. Det nya året har alltså hunnit fram till sin andra dag, världen är ny och allt är möjligt. Tidningen ligger och väntar på hallgolvet innanför ytterdörren, katten sitter och trånar framför kylskåpet och det skräller av morgonhosta som vanligt från grannen snett inunder.

Vad var det jag skulle ta tag i nu då? Hade det med matvanor att göra, eller var det något om träning eller ordning på skrivbordet? Jag kommer faktiskt inte riktigt ihåg.
Och förresten, det där som var en så lysande bra idé när raketerna for upp mot den svarta natthimlen häromkvällen, var inte det ganska patetisk egentligen. Om man tänker efter?

Varför ska man hålla på och ändra på en massa saker bara för att det blivit ett nytt år? Det kan ju tvärtom vara en bättre idé att känna in sig en smula i tjugohundra-elvandet och sedan, när man blivit varm i kläderna, se vad man ska ta tag i.

Så får det bli. I morgon är en annan dag, gårdagen är förbi, kommer tid kommer råd, carpe diem, simma lugnt, en dag i sänder, nuet är allt du har, sätt den bästa foten före och allt det där...

God fortsättning på det nya året!