Vår i luften. Bland annat.

Vinden var av den allra bästa sorten. Den kom bakifrån. Visserligen kall, som alltid så här års i Kalmar men ändå vänligt bestämd. Både i styrka och riktning. Där cykelbanan var sopad, sjöng det om däcken när nabbarna i mönstret mötte asfalten.
Känslan av att flyga är aldrig så tydlig som när man susar fram på en nysopad cykelbana, i lätt nedförslut med vinterns sista nordanvind i ryggen och vårens första värmande solstrålar i ansiktet.

De cyklister jag mötte på min färd, hade förmodligen inte samma euforiska upplevelse av en tidig vår, som jag. Utanför huset där jag parkerar min cykel har de första snödropparna börjat titta upp ur rabatten.

Samtidigt, i en annan del av världen, håller man tummarna för att vinden ska blåsa ut över havet. Att skakningen i marken måtte vara den sista och att någon ytterligare, mot alla odds, ska ha klarat sig.

Jag lyssnar på radion och hör expert efter expert uttala sig om vad som hänt, som kommer att hända och inte minst, vilka konsekvenser det kommer att få. Återigen snackas det nödkylning, reaktorinneslutningar och millisievert. Tjernobyl, någon?

Frågor ställs om hur det kan vara möjligt att något sådant kan hända, i ett så tekniskt avancerat land som Japan. Frågor som besvaras med att det är just därför att det hände i Japan, som det inte blivit ännu värre.

Misstro och skepticism blandas med övertro och ren fatalism. Tekniken är svaret på frågan, samtidigt som tekniken ä r själva frågan. För att inte tala om ekonomin.
Om man stoppat in mer pengar i säkerhetssystemen, skulle det som nu hänt aldrig hänt. Och då hade inte heller de ekonomiska konsekvenserna av katastrofen blivit så förödande. Men då hade man kanske aldrig fått ekonomi what so ever, i världens farligaste vattenkokningssystem.

Jag är ingen expert på vare sig kärnkraft eller ekonomi. Däremot röstade jag nej, den där gången för 30 år sedan. Linje tre. Jag skulle rösta likadant idag, oavsett om det som nu händer i Japan inträffat eller ej. Anledningen till mitt nej, då som nu, har att göra med framtiden. Framtiden och avfallet.

Alla vet ju att utbränt kärnbränsle måste förvaras utom räckhåll får biologiskt liv i hundratusentals år. Men ingen vet hur det ska gå till. Ingen vet ens hur lång tid tusen år är. Vi kan bara gissa. Liksom vi gör när vi ska förutse andra slags risker. Som till exempel när marken ska börja skaka, eller havet att stiga.

Gissar vi rätt är allt lugnt, gissar vi fel går det åt helvete. Eller också blir det dyrt. Fast vi säger inte att vi gissar. Vi gör ju prognoser, bevars. Prognoser som utifrån olika sannolikhetskalkyler räknar ut risken för härdsmältor, oväder eller flygolyckor. När vi kommit fram till att riskerna visserligen finns, men att det ändå trots allt måste betraktas som försumbara, slår vi till.

Kontrakt skrivs under, resor företas och affärer blir av. Som om vi har allt under kontroll. -I etthundratusen år! Trots att vi inte ens vet med säkerhet hur vädret kommer att vara om en vecka.

Vi har vår i luften och jag tänker på människorna i Japan och hoppas liksom de att vinden ska blåsa åt rätt håll. Även om det betyder att jag får motvind i morgon. Snödropparna vid husväggen kvittar det lika.