Skriv bara. Låt det komma!

Jag borde verkligen skriva något. Vad som helst. Det spelar ingen roll vad det handlar om. Egentligen.

Hade det här varit på skrivmaskinstiden skulle man i just detta nu kunnat höra hur pappret dras ur maskinen med ett vinande, för att sedan kramas ihop till en boll för vidare luftfärd ner i papperskorgen. Sedan skulle ett nytt papper dras ner av valsen och ett stilla knatter skulle vara det ljudliga tecknet på att skrivandet kommit igång. Bara för att åter avbrytas av det vinande avskedet från ett papper som inte längre utgör ett synligt bevis på en tänkt författardröm, utan övergått till den något mindre glamorösa tillvaron som makulatur.

Eftersom det här nu utspelar sig i dataåldern, hörs ingenting av ovan nämnda. Ett svagt, mycket svagt surr från den bärbara datorns hårddisk och det lite dova klappret från tangentbordet är det enda som avslöjar att det pågår något som kan liknas vid skrivande. I stället för vinandet från en skrivmaskinsvalls som dras baklänges, är det bara ett något entonigare knappljud som förkunnar att det nyss nedskrivna inte höll måttet, utan måste raderas.

Om man till detta lägger till, att den som sitter och författar dessa rader, inte har något egentligt att meddela världen, är det nog inte så konstigt att det plötsligt blir ganska tyst i det lilla köket i det gula huset på Ängö i Kalmar. Knäpptyst. Inte ens hårddisken hörs.

Det fanns ingenting att skriva om. Faktiskt.