Ibland får jag bara en sådan vansinnig lust att skriva. Sätta mig ner framför datorn och låta fingrarna löpa över tangentbordet. Det är något lockande med alla bokstäverna som ligger där. En och en, sida vid sida. Fast utan någon större betydelse i sin relativa oordning. Jag vill bringa ordning. Mina hittills otänkta tankar ska till rytmen av en pekfingervals tämja tangenterna och låta sig formuleras till ord, meningar och berättelser. Inga krav, ingen prestation. Bara lust.
Jag kan få en liknande känsla av att se ett tomt pappersark och en snygg penna. Pennan, pappret och jag. Världen väntar.
På ett ögonblick fattar jag pennan, för den mot det tomma arket och låter sedan spetsen (gärna blyerts) antyda en paus någon millimeter ovanför pappret, innan jag sätter igång. Det är tyst i rummet, ljuden utifrån gatan kan snarare anas än höras, genom det släpiga raspet som uppstår när pennan, lätt motvilligt, släpper ifrån sig sitt blygrå pigment på den kritvita ytan.
Tre, fyra sidor senare tittar jag på mitt armbandsur och konstaterar att det är dags för ett dopp i sjön. Endast iförd morgonrock och tofflor går jag nerför ängen, morsar på grannarna som lapar kvällssol från sin altan, innan jag slutligen kommer ner till bryggan.
Lika naken som jag var när jag föddes, glider jag ner i det svalkande vattnet och tittar på insekterna som dansar precis ovanför vattenytan. Ett andetag senare låter jag mig sjunka ner så pass att vattnet slår igen ovanför mitt huvud och alla ljuden blir inlindade i vajande näckrosstjälkar och avlägset motorljud från en båt på väg till någons favoritfiskeställe.
Kvällssolens sista strålar värmer gott när jag sitter på den lilla bänken och tittar på en rad av simmande sjöfåglar en bit bort. Samtidigt som jag självtorkar. Hägern står på sin vanliga sten och borta vid Rönnberget kommer färjan att dyka upp när som helst.
Strax därpå går jag tillbaka över ängen igen. Hälsar åter på grannarna, som fortfarande sitter ute på sin altan, innan jag kommer hem och slår mig ner i min läsfåtölj. Smuttandes på några dyra droppar whisky ur en kantstött kaffekopp läser jag de handskrivna sidorna igen.
Konstaterar att min handstil är oläslig även för mig själv och att det därför hade varit bättre om jag skrivit texten med hjälp av datorn.
Men det blir ju aldrig samma sak. Faktum är att det aldrig ens blir av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar