Jag skriver det jag skriver för att jag är tvungen på något vis. Det är först när jag ser orden på pränt som jag riktigt vet vad jag menar. Eller tycker.
När jag satt i direktsänd radio tre timmar om dagen som programledare, fungerade oftast mitt tal på samma sätt. När jag hörde min egen röst i hörlurarna blev det på riktigt. Då kunde jag tro att jag helt och fullt förstod vad det var jag berättade.
Som programledare i radion var jag ju i och för sig tvungen att förhålla mig till de regler som fanns/finns. Yttrandefrihetsgrundlagen och SR:s programregler. Regler och förordningar som är till för att värna om det fria ordet och i förlängningen hela demokratin. Nu behöver jag bara åberopa yttrandefriheten.
Men ändå skriver jag inte om allting. Jag begränsar och censurerar mig. En orsak till detta är av hänsyn till omgivningen naturligtvis. En annan orsak är av hänsyn till mig själv. Fast det är inte utan att jag undrar vad som skulle hända om jag inte begränsade mig själv, om jag plötsligt skulle släppa alla hämningar och visa mig som den jag är.
Frågan inställer sig då om vem jag egentligen är? Eftersom jag medvetet väljer att inte avslöja allt om mig och mina tankar är jag väl hämmad på något sätt. Eller helt normal. Som folk är mest skulle man kunna säga. Vilket också blir en intressant tanke. Det är alltså inte bara jag som är sådan här? Du också. Kanske.
Jag skriver det jag skriver för att jag är tvungen… tvungen att försöka förstå vem jag är!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar