Gott Nytt År!

-Va, redan?
Vi är väl några stycken vid det här laget som tycker att ett år rasslar iväg aningen för fort för att det ska vara riktigt bekvämt. I alla fall sett ur perspektivet att de blir så många, åren. Fast om man betänker alternativet, som en kompis till mig brukar säga, är det inte bara tråkigt!

Vill passa på att önska dig ett Gott Nytt 2011 och samtidigt tacka för ett trivsamt 2010! Påminner även om att det finns ett nytt program, nummer tre i ordningen, att lyssna på via http://cykelradion.se

Jag har även en ny sida på gång. Surfa in på http://tomasjennebo.se och kolla. Där hittar du ett erbjudande som du kanske ska ta dig en funderare på. Sedan hör du av dig!

Cykelradion avsnitt två!

Nu finns ännu ett avsnitt av cykelradion att lyssna på. Surfa in på http://cykelradion.se och hör sen!
Å så kan du ju skaffa en elektronisk badge att ha på din FB-sida t ex.

Nu är det klart. Cykelradion.se finns! Det första riktiga programmet låter vi ligga på tillväxt ytterligare några dagar, men en liten kort programförklaring finns att lyssna på. Adressen är kort och gott http://cykelradion.se

Det är expertkommentatorn och tidigare proffscyklisten Anders Adamson och jag som tillsammans bestämt oss för att slå ihjäl den sista lilla fritid vi har med hjälp av det här webbradioprojektet.
Förutom att vi själva tycker att det här ska bli väldigt roligt att pyssla med, så hoppas vi självklart att landets växande skara av cyklister ska tycka att cykelradion.se är det självklara valet när man vill veta vad som händer i cykelsverige. Oavsett om man är vardagscyklist, motionär eller har tävlingsambitioner.

November, vem är väl som du?

I egenskap av ordförande i Novemberdisets Vänner hälsar jag härmed årets dimmigaste, disigaste och minst omtyckta månad välkommen. Det är nu vi nollgradsepikuréer fäller upp kragen på den slitna jackan och ger oss ut på strövtåg. Till synes utan mål promererar vi omkring i en allt mer fuktmättad luft och njuter av att våra glasögon förvandlas till kalejdioskop, att kunna känna en inre frid i en alltmer uppjagad omgivning.

November är en trettio dagar lång respit från kalender- och årstidsbundna måsten. Båtarna ligger på land, gräsklipparna är parkerade längst in i garaget och ingen behöver leta sig fördärvad efter solglasögonen som inte ligger där de borde. Vem bryr sig?

Att de flesta jag känner hatar november, gör mig ingenting rent personligt. Däremot kan jag tycka att det är lite synd att så många lägger så mycket energi på att sucka och klaga. Varför det? Rent logiskt borde livet bli lättare om man bara bestämde sig för att gilla läget. Ok, det är grått -det är november!

Om inte annat kan ju den klentrogne då trösta sig med att om novembervädret trots allt inte skulle bli som det brukar, kan det bara bli bättre. Själv gillar jag det som det är. Mulet, kulet, grått och lite småtrist. En perfekt fond* för det skådespel som kallas livet!
_____________________
*En fond är den del av en scenbild som finns längst bak. Den består oftast av tyg, och kan vara målad speciellt för scenografin, eller svart.Fonden kan också vara en fast vägg, eller natur om det är en utomhusscen. [wikipedia]

Cykelradion.

Häromkvällen kom jag på att det var länge sedan jag gjorde något i min webbradio. Så det var bara att leta rätt på inspelningsgrunkan och sätta igång. Välkommen  att surfa in på www.jenneboradio.se och ta del av mitt liv som cyklist, del 1. 

Söndag morgon

Har just zappat mig igenom ett antal statusuppdateringar på FB.
Människor jag känner, och inte känner, berättar om bilresor och karriärsteg. Någon kan inte sova, en annan kan inte vara vaken. Vi bekräftar varandra med knapptryckningar och gillande tummar. Putslustiga kommentarer och ordmärkerier avlöser varandra.

En person långt borta benämner sig plötsligt som singel, en annan räknar ner dagarna till semesterresan. Det är stort och smått, viktigt och oviktigt, om vartannat.

Själv har jag inte uppdaterat min status på två dagar. Borde jag kanske skriva något? Någonting i stil med att "alla i huset sover utom jag" eller "nu ska jag dricka kaffe" ...

Jag beslutar mig för att låta den senaste statusuppdateringen duga bra ett tag till. Den är dessutom fortfarande sann.
Det är söndag morgon och alla i huset sover utom jag.

Ett val med bitter eftersmak

Det är måndag.
20 september och ingenting blir sig mera likt. När rösterna från gårdagens val räknats samman, stod det klart att så pass många svenskar valt att rösta på det främlingsfientliga och i övrigt extremt inskränkta missnöjespartiet sverigedemokraterna, att de kommit in i riksdagen.
Politiker och analytiker har avlöst varandra under morgonen med olika förklaringar till hur detta var möjligt, samt med ej färdigtänkta tankar om vad man ska göra nu.

En av förklaringsmodellerna är att sd fick för mycket utrymme i medierna under valspurtens sista dagar i och med att vi medborgare uppmanades att inte rösta på dem. En annan modell går ut på att de hållits undan i valrörelsen av etablissemanget och därmed dragit till sig sympatier från alla andra som också känner något slags utanförskap.

Själv tror jag inte på vare sig den ena eller den andra modellen. Jag tror att sd:s framgångar är ett utslag av samma slags tidsanda som gör att antalet snabbmatställen blir fler och fler. Vårt behov av snabb och enkel tillfredsställelse. Det kanske inte är så himla nyttigt, men det går snabbt och lätt, är hyfsat prisvärt och man känner sig mätt.
Snabbmatstillverkarna vet att vi måste äta för att kunna överleva. De vet också att den moderna människan har lite mer pengar än tid och ser därför till att leverera något snabbt och lättuggat till den som är sugen. Kryddning, tillagning och konsistens optimeras till de flestas gemensamma smak, så att vi snart är sugna igen. Och igen.

Med resultat att vi blir fetare och fetare och uppstötningarna surare och surare.

När Berlinmuren föll för 20 år sedan och det kalla kriget upphörde, försvann inte bara den klassiska spionromanen som genre. Även den ideologiskt färgade politiska debatten upphörde. Allt blev till slut bara en fråga om pengar, plånbok och skatter.
Som om klassamhället bara var ett minne blott. Som om utanförskap slutar existera bara för att en betongmur mellan öst och väst rivs och allt blir genomskinligt.

När allt bara kokas ner till ett koncentrat av kronor och procentandelar och ingen på allvar bryr sig om det faktum att tonåringar lämnar grundskolan utan att vare sig kunna räkna eller skriva, uppstår ett hål. När gamla och dementa hålls inlåsta eftersom det är ett (av många) sätt att bedriva äldrevård på, uppstår ett hål. När synen på människan och människans värde, begränsas till vem vi vill kyssa eller vad vi har på huvudet, uppstår ett hål. När den enskilda människan reduceras till att vara antingen närande eller tärande, uppstår ett hål.

Det är det hålet som sd påpassligt ser till att fylla. På samma sätt som vi ser hamburgerkedjor och sockerleverantörer som räddningen när det kurrar i magen, bereder vi också plats för dessa rasister som kallar sig demokrater.

Nu är det upp till oss. Vi som tror på demokrati och omfattar tanken om människors lika värde, att ta diskussionen. Även när det är obekvämt. Vad annat kan vi göra?

Tisdag morgon

Vaknade tidigt i morse. Har återigen sovit över på bygget. Även om själva boendet är ganska primitivt, på en madrass på golvet i det som ska bli kök, så är det med en väldigt skön känsla jag övernattar här. Huset är visserligen långt ifrån klart, men nu känns det som att ljuset därborta i tunneln kommer allt närmare. Att det berömda tunnelljuset i själva verket är ett förfallodatum på byggnadskreditivet, är kanske ett mer prosaiskt sätt att se saken på.

Hursomhelst, bygget tuffar på. I går kom t ex tilluftsdonen på plats, monterade efter konstens alla regler. Den oinvigde ser bara några ventiler här och var på utsidan av fasaden och några vita fyrkanter på insidan. Jag ser något annat; att ta upp hål med 10 cm diameter i 20 cm tjocka, massiva träväggar, tar sin lilla tid.

Senare under dagen dök min trogne gamle vän Ibbing upp och tillsammans spikade vi fast takfotsbrädorna på garaget, svårt attackerade av envetna stickmyggor.
I dag fortsätter jag på egen hand med att slutföra arbetet under garagetaket. Vidare kommer Bosse rörkrökare förbi för att göra de sista justeringarna av värmepump/ventilation. I morgon dyker Ibbing upp igen, då ska huset få samma behandling som garaget fick häromdagen (takfotsbrädorna) och på torsdag är det nog dags att montera duschen och förbereda lite inför elektrikerns ankomst på fredag.

Det är slitsamt men roligt. Kroppen bråkar en del och vill helst slippa att klänga på stegar eller bära brädor. Vilket jag kan förstå. Samtidigt som vi är helt överens, både kroppen och själen, när vi vaknar på madrassen i det som ska bli kök, att det är här vi vill vara.

Jag stod i garaget sent i eftermiddags och sågade skivor till ett innertak när telefonen ringde. Numret i displayen sa mig ingenting. Däremot kände jag igen rösten i andra änden.
Den tillhörde en man som brukade ringa lite då och då till mig när jag sände Morgonöppet i SR Örebro. Oftast ringde han för att kommentera något jag sagt.

Det finns ett antal sådana lyssnare på varje radiokanal. Några som hör av sig om än det ena, än det andra. De flesta är ganska trevliga, några kan vara rätt jobbiga, och någon enstaka är direkt otrevlig. Den här personen tillhörde definitivt den förstnämnda, trevliga, skaran.

Men varför ringde han till mig just nu? Jag har inte gjort radio på över ett halvår, så det kunde ju inte handla om något jag nyligen sagt eller något han ville tipsa om.

Han inledde samtalet med att konstatera jag nog undrade vad han ville, och så fortsatte han med ett lakoniskt uttalande om att han inte var riktigt frisk sedan en längre tid. I morgon (måndag 30 augusti) skulle han tillbaka till Akademiska Sjukhuset i Uppsala för behandling. Han hade leukemi.

-Fast det är inte för att prata om min sjukdom som jag ringer, sa han. Men när jag såg i almanackan att det var den 30:e i morgon så tänkte jag att jag måste ringa till dig, Tomas. Bara för att säga att det var så kul att lyssna på dig om morgnarna. Det du sa och gjorde passade mina öron väldigt bra.

Vi pratade några minuter om ditt och datt och jag berättade lite om vad jag höll på med nu för tiden. Han nämnde återigen sin sjudom men poängterade samtidigt att det inte var för att prata om den han hade ringt, men att han kände att han gärna ville få sagt det han nyss berättat. Att mitt prat mellan låtarna tidiga morgnar för några år sedan hade passat hans öron väldigt bra. Och att han bara ville passa på att få det sagt innan det var försent.

Först kände jag mig lite fånig, där jag stod i mitt sågspånsdammiga garage med ett par hörselkåpor på svaj uppe på huvudet. Jag har alltid haft svårt att ta beröm. Sedan blev jag rörd. Rörd och tacksam för att ha betytt något för någon och inte minst för att denne någon sedan besvärat sig med att ringa och berätta det.

Nu är det kväll och jag ska strax gå och lägga mig för att sedan köra igång med att montera en dusch/ångbastu i morgon bitti. Samtidigt som en av mina gamla radiolyssnare ska påbörja en tredje behandlingsomgång mot leukemi.

Tack för att du ringde! Det du sa idag, passade mina öron väldigt bra...

PS Jag håller tummarna!

Hemma i Östernärke.

-Du har ett rätt rejält oljeläckage här, vet du om det?
Nej, det visste jag naturligtvis inte. Men jag kunde kanske anat att det var något sådant som låg bakom det faktum att bilen faktiskt dragit en del olja under det senaste halvåret.
-Det verkar komma från oljefiltret. Har du nyligen bytt?

Nja, nu ska vi se... bilen servades på märkesverkstaden i stan i januari. Ett drygt halvår sedan.
Vi pratade lite fram och tillbaka och enades om att det förmodligen var någon o-ring som gett upp och att läckaget skulle upphöra om ett nytt filter med tillhörande tillbehör anskaffades.

Jag gick tillbaka till det lilla kontoret och betalade för bytet av hjullager, som var den huvudsakliga orsaken till att jag befunnit mig på verkstaden sedan en knapp timme tillbaka. Vi enades om att vilken dag som helst under nästa vecka kunde bli oljefilterbytardag. Det var bara att jag kom förbi någon gång när det passade.

Jag brukar sällan tycka att det är kul att behöva åka på återbesök, i alla fall inte om det handlar om reparationer av olika slag. Men till den här lilla verkstaden åker jag gärna tillbaka. Naturligtvis för att de gör ett bra jobb till ett pris som inte svider lika mycket som när bilen varit på den flådiga märkesverkstaden. Men det finns en annan dimension också. Den filosofiska.

Jag tror aldrig jag har diskuterat frågan om meningen med livet, på någon annan verkstad än den här. Idag handlade våra samtal om ett långsiktigt hållbart sätt att leva. Om småskalighet och storskalighet, om självhushåll, lycka, energiproduktion och digitala fotspår. Bland annat.

När jag satt i den fina märkesverkstadens skinnsoffa nu i januari och tittade ut över bilhallen och såg de blänkande fordonen kasta reflexer i det polerade stengolvet, handlade samtalen om vilken bil jag egentligen borde köpa. Att det var dags att byta in den jag hade, medan jag fortfarande fick något för den.

Efter det besöket har den alltså börjat läcka olja, låta illa från styrservot och dessutom drabbats av glapp i ett hjullager.
Som ägare till en sådan bil känner jag att det lilla kontoret på landet, med sin doft av olja och gummi och ljudet från en ringande telefon som ackompanjemang till samtalen om vad vi gör med våra liv, är en betydligt mer passande plats att vänta på än i en aldrig så pösig designsoffa i läder och krom.

Det är aldrig försent att hitta hem.

Nära döden. Jag som bara var på väg hem...

Jag kunde ha dött i onsdags. På riktigt. Det gick så jävla fort.

Man hör ju ofta att livet passerar revy precis innan livslågan släcks för gott och man liksom tippar över kanten. Mitt liv passerade inte revy. Det spelade nog ingen roll hur kort och innehållslöst det varit, det hade inte kunna spelats upp en sekund av det i alla fall. Så fort gick det. Tjjjoooam-fhhhui! Sedan var det över.
Inte mitt liv alltså, för jag levde fortfarande. Men själva händelsen var förbi.

Händelsen var en beige-brun Volvo med några år på nacken. Vem som körde och viket regnummer den hade, har jag ingen aning om. Men bilden av den mötande bilen som ser ut att sikta på mig, är etsad fast innanför mina ögonlock.

Jag är ganska säker på att föraren som gjorde den där vansinnesomkörningen, körde så nära inpå mig det gick med berått mod. För att lära mig, en cyklist som inte använde cykelbanan, att göra rätt nästa gång.
Varför körde han annars inte om tidigare? Vägen är spikrak i flera kilometer där det hände, ingen annan trafik var ute och störde. Förutom den där cyklisten då. Och en silverfärgad Opel som fick vara alibi när en feltänkande vingelpelle skulle läxas upp.

Hade jag varit en vingelpelle, det allra minsta, hade jag inte kunnat skriva det här.

Den här händelsen är nog den värsta jag varit med om i trafiken, så länge jag kan minnas. Tror jag.
Det skulle väl möjligen vara den där långtradarchauffören på gamla E 18/20 för ett par år sedan då. Som också skulle lära en cyklistjävel att veta hut -det hade säkert varit bättre om jag promenerat nere i diket förbi vägarbetet, än att cykla som jag gjorde. Men det var med flaggvaktens välsignelse. Det fanns ju typ en och en halv körbana att samsas på, så det borde inte innebära några problem...

Det finns tydligen de som anser att det innebär ett problem, ett oöverstigligt sådant, om det ska samsas det allra minsta i trafiken. Inte minst om man kör bil och den man ska samsas med kör cykel. Då är det bättre att döda någon. Cyklisten kanske. Han med den där skitdyra cykeln och de fåniga kläderna.

I går tog jag bilen de fyra milen till bygget. Jag behövde få med mig några inköp från bygghandeln och klinkerfix ligger i för stora säckar för att det ska gå att få ned i ryggfickan.

På måndag är det cykeln som gäller igen.

Jenneboradio är ute och reser!

Nu finns ett nytt avsnitt av jenneboradio.se att lyssna på via datorn. En Assen-special är det den här gången. För den som gillar brölande motorer finns här några riktiga godbitar. Dessutom musik som du troligen aldrig hört förut. Så det är bara att koppla in de stora högtalarna och höja volymen! http://jenneboradio.se

En dag att minnas.

För väldigt länge sedan, i ett annat liv om man så vill, bodde jag tillsammans med en kompis i ett gammalt missionshus i Sunne i Värmland.
Jag kom att tänka på det där när jag i väntan på att vm-matchen mellan Holland och Japan skulle börja, satt och kollade på bröllopssändningarna i SVT 1. Förutom olika klipp från gårdagens
konsert för brudparet visades inslag med helt vanliga människor som hade parkerat sig på strategiska platser för att senare förhoppningsvis få en skymt av brudparet.

Det som slog mig var med vilken entusiasm man tillbringade sina timmar av väntan. Somliga hade skrudat sig i princesskronor, andra i folkdräkt. Själv satt jag som sagt och inväntade att sändningen av en fotbollsmatch skulle komma igång.

Jag lägger ingen värdering i vilket evenemang man väljer att följa. Inte heller på vilket sätt, eller varför, man väljer det ena eller det andra. Jag valde fotbollen för att jag gillar Hollands landslag. Orangea tröjor är så jäkla snyggt! Inte minst mot en grön gräsmatta med vita streck.

1976, när Victorias föräldrar gifte sig, bodde jag som sagt i Sunne. Drygt 20 år gammal hade jag inte speciellt mycket till övers för tv-mediet. Det hade inga 20-åringar på den tiden, har jag för mig. Alltså kändes det inte speciellt konstigt att inte följa det kungliga bröllopet den vägen. Men radion stod i alla fall på. Även om jag inte minns att jag (eller min kompis) var så där jätteintresserad av själva evenemanget.

Det jag minns däremot, är vad vi gjorde när själva vigseln ägde rum.

Vi bodde alltså i ett gammalt missionshus, Betania, som trots att det inte "varit i drift" på många år ändå hade kvar en viss gammal facilitet. Nämligen dopgraven. Det fanns ingen dusch i huset (vilket vi hittills hade löst med hjälp av en godhjärtad familj i en grannfastighet) men nu hade vi gjort en upptäckt.

I den stora salen (som vi aldrig vistades i) hade vi konstaterat att den gamla dopgraven fanns kvar under lite bråte och några skivor i ena kortänden. En drygt meterdjup bassäng på en och en halv gånger två meter med ett fungerande avlopp. Nu skulle vi aldrig mer behöva besvära grannen när det skulle duschas!

Vi fixade några meter trädgårdsslang och ett par anslutningar varpå vattnet sedan kunde flöda med hjälp av kranen i köket.

Så kom det sig alltså att jag stod i en dopgrav i Sunne och spolade mig med vatten ur en trädgårdsslang, samtidigt som Carl den sextonde Gustav sa ja till den tidigare os-värdinnan Silvia Sommerlath.

Hade någon då sagt till mig att jag skulle tillbringa dagen, när deras förstfödda sedan skulle gifta sig, framför tv:n, hade jag bara skakat på huvudet och sagt att det skulle aldrig hända! Oavsett om jag kunde välja mellan bröllop eller fotboll.

Examen!

Jag städar. Först städade jag ur mitt arbetsrum på Linnéuniversitetet, varpå jag fortsatte med det lilla gula huset på Ängö i Kalmar, som jag bott i sedan i mitten av januari. Dessförinnan hade jag tagit farväl av studenterna från den senaste kursen. Vi avslutade vår tid tillsammans med att gå igenom den senaste veckans produktion.

För dem väntar nu sommarlov. Vissa ska jobba och några ska göra ingenting. Om knappt tre månader fortsätter de sina studier igen. De har två år kvar till examen.

Samtidigt som "mina" studenter tackade för sig och gav sig ut i sommarvärmen radade årets treor upp sig framför fotografen för sedvanlig avslutningsbild. Uppklädda och förväntansfulla har de promenerat fram och tillbaka i korridorerna med sina närmaste i nyfiket släptåg. En del har stannat till när vi mötts för att kunna byta några ord. Jag har ibland presenterats som radioläraren.

Det är egentligen inte så stor skillnad på den som går ut till sommarlov efter första året och den som går ut med sin filosofie kandidatexamen i handen, två år senare. Ingen större skillnad. Bara ett helt liv och en annan värld.

Jag tänker på det en stund, när jag skiftar verktyg från dammsugare till golvmopp. Ingen större skillnad. Men ändå så olika.

På måndag ska jag börja fundera på vad jag vill med resten av mitt liv. Antingen fortsätta som hittills, vilket är ett absolut fantastiskt alternativ som jag dock inte kan besluta om själv. Det gör någon annan, som knappt vet vem jag är. Eller också hittar jag väl på något helt nytt.

Ingen större skillnad, bara så helt olika.

Roa sig .

Just idag visar sig försommarvädret från sin allra sämsta sida här i Kalmar. Det är sista veckan på terminen och mycket handlar om uppbrott och avslutning. Men av vädret att döma kan man tro att det är oktober snarare än skarven mellan maj och juni.

I skrivande stund är det nio grader varmt och regn. I en högst ohelig allians med kraftiga vindar från nordost. Av alla eländiga väderkombinationer som finns så här års, är nog den här den absolut sämsta.

Jag hade hoppats på att få några timmar utefter Kalmarsund med kameran i högsta hugg för att kunna fånga lite av det där speciella ljuset som alltid finns i närheten av stora vatten, men det var ju bara att lägga ner.

Dock gav ju detta tid över för en annan aktivitet. Nämligen den egna radiokanalen Jenneboradio.se Med ojämna mellanrum producerar jag halvtimmeslånga program som inte handlar om någonting. Fast de är roliga att göra. Och i kväll har jag gjort ett nytt.

Jag har precis lyssnat igenom det, nr 6. Där lovar jag faktiskt att berätta något som kunde ha slutat så pass illa att det inte hade kunnat berättas. Får väl se till att göra det i avsnitt nr 7 då. Om inte annat för min egen skull. För det är ju ändå mest av eget intresse jag gör de där programmen. Men det är klart, om någon annan skulle gilla vad den hör, så gör det inget!

Fortsättning på gårdagens inlägg "ur askan i elden"

Jag inser nog (när jag motvilligt tänker efter) att inte heller den här krisen kommer att förändra någonting i vårt sätt att leva. Utsläppen kommer inte att minska, utsugningen av människor kommer att fortsätta samtidigt som de rika kommer att bli allt rikare.

Dessutom lär ju snart flygbolagen komma fram till slutsatsen att hela flygstoppet var onödigt.
Redan jämförs asklarmet med t ex svininfluenselarmet såsom varande en överdriven reaktion på en osäker situation.
Rädda makthavare som ger dåligt underbyggda råd till okunniga undersåtar, som någon uttryckte det i en morgontidning (SvD?) ...

Men det vore i alla fall spännande att se vad som skulle hända om det visar sig att vi var tvungna att klara oss utan flyget, som det ser ut idag.
Ungefär som den dagen när vi inte kan använda fossila bränslen längre. Hur löser vi våra transport- och energibehov då? Just nu är det ingen som vet, eftersom den dagen ligger så oootroligt långt borta. En eller två generationer, typ.

Att utvinningen och utsläppen från den fossila bränsleansvändningen skadar oss och vår planet redan idag, är det egentligen ingen som tar på riktigt allvar.
Men den dagen den sorgen. Kommer tid, kommer råd.
Fast segelflygplan och cykeltaxi har ju ändock vissa begränsningar...

Ur askan i elden/ett nytt ljus i tunneln?

Just nu upplever den rika världen ett kaos av sällan skådat slag. Den isländska vulkanen Eyjafjallajökuls utbrott har med ens gjort det tydligt för oss alla hur sårbart vårt samhälle är. Eller rättare sagt, hur sårbart vårt sätt att leva är.
Resor är vardagsmat och snabba kommunikationer en grundbult.

Vi har vant oss vid att det mesta, oavsett årstid, är tillgängligt nu. Eller i alla fall inom ett par dygn. Allt, från nyplockade vårprimörer till hjärtklaffar, mobiltelefoner och solmogna tomater, finns på en budbils avstånd från närmsta flygplats.

I samband med senare års klimatdebatt har varje flygresa kompletterats med en styng av dåligt samvete för vad våra picnicutflykter på 10 000 meters höjd eventuellt skulle kunna ställa till med. -Fast å andra sidan reser jag ju ganska sällan och jag behöver verkligen komma ifrån ett tag... En tröst för tigerhjärtan.

För att inte tala om alla som måste resa i sina jobb. Det ena mötet avlöser det andra och med tanke på att tid är pengar går det ju att räkna hem en flygresa utan problem. Det går till och med att räkna hem resor som man pröjsar lite extra för, om man nu skulle höra till den goda del av mänskligheten som lägger en slant på att utsläppskompensera sin turné.

Var inte utsläppsrätter en ganska hipp julklapp för ett par år sedan, förresten?

Nu i skuggan under det isländska askmolnet famlar vi återigen likt de vilsna grottmänniskor vi egentligen är och letar efter ett ljus i transportmörkret.
För visst är det väl ett mörker som drabbat oss när flygplanen tvingas hålla sig på marken och tiotusentals resenärer ligger på soffor och golv på de stora flygplatserna eller bussas hem via långa omvägar genom ett vårkyligt Europa?

Samtidigt är en del av flygbolagen igång och testflyger för att se om det inte går att fräsa igenom askmolnen i alla fall. Skepticismen till askans eventuella farlighet för moderna flygplan ökar i samma takt som inkomsterna minskar.

Hörde igår ett resonemang på radion (Studio Ett) om det nödvändiga resandet. Ett resande som inte verkar minska trots att vi har fler verktyg förr fjärrkommunikation än någonsin tidigare. Vi har förflyttandet inbyggt i oss.

Hela den mänskliga evolutionen bygger i princip på vår lust att förflytta oss och umgås över olika former av gränser. Så har vi alltid gjort, oavsett om transportmedlet varit en urholkad trädstam eller en kamel.

[intressant att fundera över är att många sk affärsresor företas av personer i beslutande ställningar. Det är oftast samma personer som förbjuder anställda att surfa och använda sociala medier på grund av påstådda säkerhetsrisker. Sociala medier som de själva skulle kunna använda istället för att harva världen runt i flygplan. Eller svindyra taxibilar som det handlat om under den senaste veckan...]

Själv gillar jag att resa. Oavsett färdmedel. Fast favoriterna är nog tåg och båt i alla fall. Samt cykel och bil. Riktigt långa flygresor är också häftiga. London-Hongkong-Auckland t o r för några år sedan är en oöverträffad höjdare.

På senare år har flygresandet för min del inte varit lika roligt. Dels beroende på det gnagande miljösamvetet, dels allt krångel man måste förhålla sig till beroende på terroristhotet. Men flyger gör man ju ändå, eftersom målet i det fallet är allt och vägen ingenting!

Men tänk tanken att Eyjafjallajökul fortsätter att ryka och att det verkligen inte går att flyga över Europa under de närmaste åren... Visst öppnar det möjligheter? I alla fall så länge man klarar sig utan färsk sparris odlad i Thailand eller rosor plockade under diskutabla förhållanden i Afrika eller Sydamerika.

Rewritat från min FB

Här följer en anteckning, ursprungligen publicerad på Facebook.

Nu ska vi se. Varje dag skriver jag något på Facebook i stil med att jag "har gjort" eller "ska göra".
Förutom detta har jag två stycken egna bloggar. Den ena (http://jennebo.blogspot.com) handlar om vad som helst. Den andra (http://motlut.blogspot.com) handlar också om vad som helst. Vad som helst som har med cykling att göra.

Dessutom har jag en hemsida (http://stenskottproductions.se) där jag uppdaterar världen om vad jag håller på med i mitt yrkesliv.
Förutom detta spelar jag med jämna mellanrum in nya avsnitt till Jenneboradio (http://jenneboradio.se).

Sedan en tid tillbaka twittrar jag också (http://twitter.com/jenneboradio).

Jag håller även liv i min profil på cykelnätverket cykelklubben (http://cykelklubben.se) med hjälp av ett och annat cykelrelaterat inlägg (av lite annan karaktär än på egna cykelbloggen motlut).

Via twitter kan jag uppdatera min statusrad på FB lätt som en plätt. Antingen från datorn eller mobilen. Från mobilen går det otroligt bra att uppdatera bloggarna och kolla läget på FB.
Det är bara hemsidan som kräver datorstöd för uppdateringar. Och gamla mor som kräver ett telefonsamtal för fjärruppdateringar från sonens förehavanden långt från Örebro.

Visst är det bra med den moderna tekniken! Det har aldrig varit lättare att låta alla som vill, få ta del av hur man mår, vad man gör, hur man känner och vad man tänker ta sig till.

Det knepiga är bara, tycker jag, att komma på vad jag ska skriva i de olika plattformarna... Ännu värre blev det ju nu, när jag hittade den här anteckningsfunktionen här inne på fejjan.

Risken är ju tillslut att man blir som vilken tv-tablå som helst. Samma skit hela tiden, möjligen med olika namn på eländet.

Jag slutar nu. Måste uppdatera Twitter. Men det kommer du att kunna se här på FB, eller i någon av mina bloggar.

Jenneboradio #4

Nu finns det ett nytt avsnitt att njuta av. Surfa in på: http://jenneboradio.se

På skoj?

Facebook är som samhället i stort. Där finns bra saker och där finns mindra bra saker. Trevliga människor och lite mindre trevliga människor. Vi som hänger där är nyfikna, korkade, blyga, utåtriktade, hemliga, släkt, kompisar, främlingar... ja, som samhället i stort.

På FB kan man starta grupper. Grupperna bildas oftast utifrån en tanke eller ett syfte. Tanken kan vara att alla som delar ett visst intresse kan vara med i en grupp. Ibland finns gruppen för att initiativtagaren ska göra något speciellt om gruppen blir tillräckligt stor. Andra syften kan vara att man vill visa på en orättvisa i samhället eller helt enkelt bara vara lite galen. Precis som i samhället i stort.

Tidigare idag blev jag varse en grupp tack vare att en "vän" till mig på FB hade blivit medlem där. Så här presenteras gruppen "Förbjud cyklister i Örebro"

Namn: Förbjud cyklister i Örebro stad
Kategori: Organisationer - Mänskliga rättigheter
Beskrivning: Är så förbannat trött på alla cyklister som far å flänger mitt i vägen när jag kommer i min stadsjeep i 130km/t 10min försenad till jobbet, å måste tvärnita så min nyinköpta kaffelatté sitter i hela vindrutan. För att det kommer en satans cyklist med I-pod i örat å är halv blind som bara cyklar rakt ut..... NÄSTA GÅNG BROMSAR VI INTE!!!!
Sekretesstyp: Öppet: Allt innehåll är offentligt.


Gruppen har 48 medlemmar. En ganska liten grupp alltså. En ganska liten grupp som man dessutom kan strunta i, eftersom den som har skapat den inte verkar ha gjort det på fullaste allvar. Eller?

Själv kunde jag trots allt inte strunta i den, när jag väl upptäckte att den fanns. Och det beror enbart på det förtäckta hotet som avslutar beskrivningen av gruppen; NÄSTA GÅNG BROMSAR VI INTE!!!!

48 personer har alltså gått med i en grupp på FB och därmed gjort offentligt att de mycket väl kan tänka sig att köra över en annan människa bara för att den är cyklist... Byt ut ordet cyklist mot jude eller muslim. Hur känns det? Byt ut ordet cyklist mot barn eller pensionär. Byt det mot kvinna eller man, mot... Ja, vem ska det vara okej att köra över egentligen? Och vem eller vilka har tolkningsföreträde?

Drar jag för stora växlar på det här nu? Det är ju bara en plojgrupp på FB. På skoj, liksom.
Jag minns (för alltid) när en av mina sk kompisar i klassen på mellanstadiet, bar omkring på mig upp-och-ner, hållandes om mina anklar en eftermiddag på kolstybbsplanen i Stjärnhusen. Anledningen till att han gjorde det, var bara för att det var möjligt. Jag var liten till växten, ganska klen och saknade bollsinne. När jag hängde där allt rödare i ansiktet och allt mer omtumlad och bad honom släppa ner mig, vilket han gjorde på ett sådant sätt att min skalle och nacken fick ta hela smällen, såg det väldigt roligt ut.
I alla fall att döma av hur de som såg alltihopa reagerade. Jag vet inte vilket som gjorde ondast. Den fysiska smällen mot backen, eller smärtan som förmedlades av hånskratten och visade att jag verkligen var så ensam som jag ofta kände mig som barn...

Den här händelsen var den enda av det slaget som jag berättade om hemma, för mina föräldrar. När han som gjorde det, konfronterades med historien sa han att det bara varit på skoj. Liksom.

Det är förmodligen därför som jag inte kan se det roliga i att det finns en grupp på FB, där 48 personer förenas av tanken att vissa människor kan man göra vad man vill med. Köra över till exempel. Även om det bara är på skoj!

Egen radio

Det blev en ganska lång dag, onsdagen den 3 februari. Uppe med tuppen för att vara med om studiebesök nummer två på SR Kalmar för att sedan försöka bota förkylningen med att ta det väldigt lugnt under förmiddagen. Efter det väntade ett pass på Linnéuniversitet. Ett i sanningens namn ganska lugnt pass. Handlade mest om att finnas till hands om någon behövde mig.
Det drar ju ihop sig till det första, riktigt skarpa läget för studenterna. Och har man aldrig gjort radio förut, så kan det nog pirra lite. Men jag tror att det kommer att bli bra. Det brukar bli det. Och pirret hör till!

Även avslutningen av dagen gick i radioproducerandets tecken. Jag själv kände mig plötsligt väldigt tvungen att producera ett nytt avsnitt av jenneboradio.se. Om det var en bra idé eller inte, kan du höra här: WWW.JENNEBORADIO.SE

Abstinensdags igen.

Var och studiebesökade hos SR Kalmar nu på morgonen tillsammans med en grupp studenter. Strax före klockan sju samlades vi utanför byggnaden som av någon för mig outgrundlig anledning kallas Valfisken.
Efter att ha blivit insläppta tillbringade vi den följande timmen med att hänga i morgonstudion tillsammans med programledaren Maria Skagerlind och sidekicken Anders Almgren.
Det är som att komma hem. Eller kanske ännu hellre, som att komma tillbaka. Som att komma tillbaka till släktingarna i Norrland när man var liten.

Igenkänningsbart fast nytt. Morbror Sixtens grå traktor var utbytt mot en blå. Hundvalpen hade blivit stor och ville helst vara för sig själv efter att ha nosat en välkommen. Höhässjningen som vi hjälpte till med förra gången vi var där, för tre år sedan, var avslutad för en vecka sedan. Kartongen med gamla Kalle Anka och Mad i den avlånga garderoben med snedtak bakom storkusinens rum fanns kvar.

Ungefär så var det att kika in i en av landets coolaste radiostudios igen. Glasväggen ut mot gatan, mixerbordet, programledaren som hämtar kaffe och käkar banan under nyhetssändningen. Den sekundkorta koncentrationen just när hörlurarna åker på och den gröna lampan tänds direkt efter sportsändningen. Det som ska vara fanns där.

Men soffan hade de slängt ut. Ett par vita, något strama barstolar hade ersatt. Ett par kaffekoppar på ett bord, morgonens tidningar i en utläst hög och det avlägsna ljudet av ett telefonsamtal nere på redaktionen.

Allt var som vanligt men ändå helt nytt. Precis som en morgonsändning i radio ska vara. Som vanligt, men ny.

Just när jag är där längtar jag tillbaka. Tillbaka till mina egna morgonsändningar i Örebro. Tillbaka till känslan av att vara först. Få komma till jobbet innan plogbilarna och stadsbussarna kört igång. Slänga käft med nyhetssändaren över morgonens första kopp kaffe strax efter klockan fem. Få vara oförskämt pigg redan innan kvart över sex en måndagmorgon.

Tack för titten, SR Kalmar. Jag dyker upp med ett nytt gäng i morgon igen.
Och vem vet, kanske kommer någon av de här två dagarnas besökare i framtiden själv, få uppleva den där speciella känslan av att kunna kontrollera kaos, som man kan få efter en lyckad morgonsändning...
Jag hoppas det.

PS. Så här gick det till under en av mina sista ordinarie sändningar av programmet Frukost i SR Örebro: FRUKOSTFILMEN

Flyg nyckelpiga, flyg!

Fastän det var länge sedan jag gjorde det kommer jag fortfarande ihåg känslan. Lite pirrigt, kittligt sådär. Med lagom mycket fingerfärdighet i precis rätt ögonblick kunde man få den lilla insekten att fälla ihop sina vingar igen och börja krypa. Uppåt.

Det gällde alltså att vrida handen 180 grader bråkdelen av en sekund innan nyckelpigan, som trodde att hon kommit så högt hon kunde, gjorde bruk av vingarna och försvann iväg.
Lyckades man vrida handen, utan att nyckelpigan föll av eller flög iväg, började hon åter igen att klättra uppåt.

Efter ett par tre sådana där fåfänga klättringar brukade jag tycka att det var lagom att hålla pekfingret sträckt upp i luften så att det lilla krypet kunde göra det jag aldrig skulle kunna. Flyga.

Inte sällan var det med en känsla av att att jag gjort något riktigt bra, jag släppte iväg den. I stort sett varje gång hade jag räddat den ur en verklig knipa. Den stackars pigan kanske hade kraschlandat på min tröja eller i gräsmattan. Troligtvis svårt omtöcknad och oförmögen att ta sig därifrån av egen kraft. Det var då den hjälpande handen kom till nytta!

Idag släppte jag iväg ett nytt avsnitt av jenneboradio.se Mitt alldeles egna radioprojekt på nätet.
Precis som med en liten nyckelpiga på fingret så var det inte utan en viss känsla av att jag inte bestämde allt själv om själva flygturen. Radioprogram har en förmåga att ibland leva sina egna liv. Att det blev som det blev, berodde nog inte bara på att jag gjorde som jag tänkt...

Jenneboradio.se flyger i luften på: http://www.jenneboradio.se

Ditt samtal är placerat i kö...

När min tandläkare och jag skiljs åt efter avslutad behandling så brukar det vara med hälsningsfrasen: -Ja, då ses vi om ett år igen...
Och som genom ett trollslag gör vi det. Ses efter ett år.
Men så mycket till trollslag är det väl egentligen inte. Det handlar bara om att folktandvårdens bokningssystem får en notering om att avsätta en tid och skicka ut en kallelse.

För en tid sedan fick jag den årliga kallelsen till kontroll. En titt i min egen almanacka visade att datumet inte var helt optimalt, jag skulle vara bortrest just den dagen. Att ringa och ändra tiden, till en mer passande, var inga problem. Om man nu inte tycker att det kan räknas som ett problem att behöva sitta sammalagt i en timme i telefonkö förstås. Som nummer ett i kön dessutom...

Problemet visade sig när jag berättade att jag helst såg att jag fick komma på besök under april månad. Då tog det stopp. En sådan begäran var helt omöjlig att ta ställning till... Så långt fram i tiden kan man inte boka! Jag uppmanades istället att återkomma under mars månad, med min önskan om en behandling i april.
Framförhållning är bra. Men tydligen inte hos folktandvården. I alla fall inte från patientens/kundens sida...

Idrottsgalan

Det är väl helt ok att dela ut priser till välförtjänta idrottsmänniskor. Det är helt lika ok att göra detta i samband med en gala. Men frågan är om det verkligen ska sändas i tv?
I alla fall om man ska utgå från gårdagens rätt pinsamma tillställning.
Jag tror säkert att manusförfattare och programansvariga gjort sitt bästa för att få till det. Och det är det som är problemet. Att det inte blev bättre.

Det var segt, pretentiöst och pinsamt. Jag är iofs inte något jättefan av Peter Settman, men i går kunde nog inte ens hans innersta beundrarskara vara helt nöjda. Hans bästa egenskap är inte att skapa god stämning, däremot är han bra på små elaka pikar. Och hur kul är det när det ska vara fest?
Visst, Tomas Brolin kanske har varit några kilo lättare men varför skulle han få skit för det, i en bisats från Peter Settman som tydligen inte kan hantera oväntade situationer på annat sätt än att vara elak. Riktigt dåligt.
Nu tänker jag inte spilla mer tid på idrottsgalan. Varken här och nu eller i framtiden.

Jo, en sak till förresten. Jerrringpriset. Det är fasen tragiskt att Sveriges finaste idrottpris ska delas ut på idrottsgalan. Radiosporten skulle ha kunnat gjort det helt själva, i vilken sportextrasändning som helst, och fått en värdigare inramning. Ingen skugga över prins Carl-Philip och kung Granqvist, men stämningen i lokalen när de gjorde entré var väl ungefär lika uppsluppen som bland snoriga skidåkare i den avlsutande slakmotan i en femmil i blötsnö! Då är det inte lätt...

Att Helena Jonsson var en värdig vinnare av Jerringpriset var det dock inget snack om. Grattis!

Ojojoj, nu går skam på torra land...

Upptäckte att jag varit mer än lovligt frånvarande från den här bloggen den sista tiden. Både jul och nyår har hunnit avverkas. Men nu är jag tillbaka igen!
Förhoppningsvis kommer året att bjuda på än fler glasklara tankar från den innersta utkanten (min egen hjärna alltså) än 2009. Men man kan aldrig så noga veta med en sådan som jag.

Nu är jag i alla fall på plats i Kalmar för att jobba på Linnéuniversitetet med vårens kurser i radioproduktion. Vi kör igång i morgon och som alltid är det lite spännande att få möta en grupp nya människor.

Innan jag släcker ner för idag, kan jag ju passa på att göra reklam för min egen radiostation på nätet: jenneboradio.se Surfa in vettja!