En dag att minnas.

För väldigt länge sedan, i ett annat liv om man så vill, bodde jag tillsammans med en kompis i ett gammalt missionshus i Sunne i Värmland.
Jag kom att tänka på det där när jag i väntan på att vm-matchen mellan Holland och Japan skulle börja, satt och kollade på bröllopssändningarna i SVT 1. Förutom olika klipp från gårdagens
konsert för brudparet visades inslag med helt vanliga människor som hade parkerat sig på strategiska platser för att senare förhoppningsvis få en skymt av brudparet.

Det som slog mig var med vilken entusiasm man tillbringade sina timmar av väntan. Somliga hade skrudat sig i princesskronor, andra i folkdräkt. Själv satt jag som sagt och inväntade att sändningen av en fotbollsmatch skulle komma igång.

Jag lägger ingen värdering i vilket evenemang man väljer att följa. Inte heller på vilket sätt, eller varför, man väljer det ena eller det andra. Jag valde fotbollen för att jag gillar Hollands landslag. Orangea tröjor är så jäkla snyggt! Inte minst mot en grön gräsmatta med vita streck.

1976, när Victorias föräldrar gifte sig, bodde jag som sagt i Sunne. Drygt 20 år gammal hade jag inte speciellt mycket till övers för tv-mediet. Det hade inga 20-åringar på den tiden, har jag för mig. Alltså kändes det inte speciellt konstigt att inte följa det kungliga bröllopet den vägen. Men radion stod i alla fall på. Även om jag inte minns att jag (eller min kompis) var så där jätteintresserad av själva evenemanget.

Det jag minns däremot, är vad vi gjorde när själva vigseln ägde rum.

Vi bodde alltså i ett gammalt missionshus, Betania, som trots att det inte "varit i drift" på många år ändå hade kvar en viss gammal facilitet. Nämligen dopgraven. Det fanns ingen dusch i huset (vilket vi hittills hade löst med hjälp av en godhjärtad familj i en grannfastighet) men nu hade vi gjort en upptäckt.

I den stora salen (som vi aldrig vistades i) hade vi konstaterat att den gamla dopgraven fanns kvar under lite bråte och några skivor i ena kortänden. En drygt meterdjup bassäng på en och en halv gånger två meter med ett fungerande avlopp. Nu skulle vi aldrig mer behöva besvära grannen när det skulle duschas!

Vi fixade några meter trädgårdsslang och ett par anslutningar varpå vattnet sedan kunde flöda med hjälp av kranen i köket.

Så kom det sig alltså att jag stod i en dopgrav i Sunne och spolade mig med vatten ur en trädgårdsslang, samtidigt som Carl den sextonde Gustav sa ja till den tidigare os-värdinnan Silvia Sommerlath.

Hade någon då sagt till mig att jag skulle tillbringa dagen, när deras förstfödda sedan skulle gifta sig, framför tv:n, hade jag bara skakat på huvudet och sagt att det skulle aldrig hända! Oavsett om jag kunde välja mellan bröllop eller fotboll.