Ekonomiska krisen.

Åkte bil häromdagen med en man i byggbranschen. Av bara farten kom vi in på det ekonomiska världsläget. Han och hans företag såg trots allt ganska ljust på framtiden. De hade nämligen fått kontrakt på några byggen i Norge, vilket gjorde att man trodde sig kunna övervintra där. Här hemma blir det nog tufft, trodde han. Och liksom i förbifarten sa han någonting om att det ofta blir tvärstopp i Sverige när det händer något med ekonomin runt om i världen.

-Alla slutar liksom upp med allting, samtidigt.

Så kanske det är. Varslen duggar tätt och hela samhällen verkar förvandlas från välmående bruksorter till deprimerande utflyttningszoner fortare än vad man hinner säga reporänta.

Det är ju två saker man slås av i det här läget. Det ena är att vi verkar ha producerat en himla massa varor och tjänster som ingen egentligen har behövt, efter som efterfrågan tydligen upphört helt, nu när ingen plötsligt tycker sig ha råd.

Det andra är att man nog kan misstänka att en och annan passar på att göra kostymen mindre nu i kristider, när det inte märks på samma sätt att man vill göra sig av med folk. -Alla andra skär ju också ner, till slut drabbades även vi av den vikande konjunkturen...

Överfyllda orderböcker i våras förbyttes till ett ingenting en månad före jul. Vad händer om/när konjunkturen vänder? Får man tag i sin välutbildade, erfarna arbetskraft då?

Ja, det tror jag. Via bemanningsföretagen.

Inte minst tror jag att nästa konjunkturuppgångs villiga arbetare och tjänstemän kommer att vara projektanställda i ännu större utsräckning än dagens. Eftersom det är mer praktiskt, och ekonomiskt så. Konjunktursvängningarna kommer förmodligen att bli både tätare och mer kraftfulla än vad vi sett hittills. Ungefär som man säger att väderleksväxlingarna kommer att bli framöver. På och av. Av och på.

I de lägena kommer man heller inte att, som i dag, flytta på fabriker från ett land till ett annat beroende på var det blir billigast att procducera, utan man kommer att satsa på något som är nästan lika lättrörligt som pengar. Nämligen människor!

Och då kan vi verkligen börja snacka om en global ekonomi. En värlsdomspännande lågprismarknad där överflödet på just människor kommer att se till att såväl varor som tjänster kommer att kunna produceras än billigare, än snabbare... Frågan är bara vem som kommer att hjälpa den lilla byggfirman att övervintra i Norge och rån vilket land sjuksköterskan kommer och var i världen din lönekontorist sitter (om du fortfarande har jobb)?

Samtidigt ökar väl i och för sig mäjligheten att du får höra livet i Finnskogarna på dragspel utanför köpcenter och varuhus. För frågan är hur långt det kommer att löna sig att resa, bara för att jobba som gatumusikant?

Kanske borde jag plocka ner mitt dragspel från vinden redan nu..? Skadar ju inte att vara förberedd!

Näringslära

Det var medlemsmöte på min cykelklubb i går kväll. Bland annat bjöds på en föreläsning om kost och näringslära. Mycket intressant och lärorikt!
Inser att det är både enkelt och komplicerat, det här med vad man ska äta för att må bra Enklast handlar det om att äta en allsidigt sammansatt kost som inte innehåller mer energi än vad kroppen behöver.
Aningen mer komplicerat blir det om man är en hårt satsande idrottsutövare mitt i karriären.

Men för mig var föreläsningen både en rolig och nyttig påminnelse om ordspråket för mycket och för litet, skämmer allt!

För dig som vill ha det hela i rubrikform kommer det här: Sov dig smal! Apropå att kroppen kör med sitt favoritbränsle fett, när man sover.
Ät fett, bränn fett! Apropå att en kropp som får för lite fett genom maten, undviker att använda fett i depåerna som bränsle. Vill inte slösa i onödan om man inte vet att man får mer.

Nu ska jag bränna lite fett tror jag (sova middag alltså)!

En gång såg jag den två gånger...

I går såg jag "A Prairie Home Companion" på dvd för andra gången på ett par veckor. Redan när jag hittade den på varuhusets halva-priset-rea förstod jag att jag skulle gilla den. Jag menar,
med min bakgrund är det ju omöjligt att inte gilla en film som handlar om radio.
Iofs handlar inte den här filmen om radio specifikt, den handlar om... hm, svårt att sätta fingret på det faktiskt.

Men att det är ett uppskattat radioprograms sista sändning från en teaterlokal som ska rivas, vi får vara med om, det är i alla fall ställt utom allt tvivel. Filmen om denna sista föreställning, och
vad som utspelar sig under en timmes direktsändning, blev också regissören Robert Altmans (det var han som gjorde M*A*S*H) sista film.

Manus skrevs av en av huvudrollsinnehavarna, en man (programledaren) som i stort sett spelar sig själv. Lindsay Lohan spelar dotter till en sjungande Meryl Streep (kanske var det där som
hon bäddade för rollen i Mamma Mia?) och en mängd andra kända skådespelare blandas med rena amatörer som egentligen bara är sig själva. En säregen film med en alldeles egen ton. Och
gillar man dessutom amerikansk folklig musik från gränslandet mellan enkla psalmer och country, då är rullen klockren!

Blev nästan sugen på att starta en liknande radiostation. Otrendig, osmart och helt utan andra pretentioner än att ge lyssnarna en stund oglamorös underhållning med stort hjärta. Fullständigt otidsenlig med andra ord. Man kanske skulle skaffa sig en mikrofon och plats på en webserver..?

Happy november!

När jag cyklade hem från jobbet idag, kunde jag inte annat än le.
Småkyligt duggren -och dis- kan det bli bättre? Jo, om man rör sig ute utan något på huvudet eller händerna, då kanske... Men jag som hade fleecemössa (apful) under cykelhjälmen och ett par nästan vattentäta handskar på nävarna, tyckte att det var toppen.

Hade jag haft ett par sämre skor på fötterna, skulle jag dessutom ha kört ner i alla vattenpölarna, ty de voro legio... men nu nöjde jag mig med att forcera de som ändå låg på min körbana...
Trevlig andra halvlek!

Spelar det någon roll vem som äger frågan?

Att äga frågan, det är viktigt. Jag vet inte när det började, men sedan några år tilbaka äger man frågor. Eller också skickar man tillbaka frågan till dess rättmätige ägare.
I Norge har folkhälsomyndigheten under ett stor antal år frågat norrmännen om hur de gör när de har sex. Vart femte år har man sett sig nödsakade att forska i detta ämne.

Fram tills nu. Nyligen lät man meddela att årets undersökning är nedlagd. Anledningen sägs vara att norrmännen inte har någon lust att svara! Nu hoppas myndigheten att lusten till enkäter och frågor om det mest privata, ska vara minst lika stor som man har anledning att tro att själva lusten till det mest privata förmodligen är. I så fall, om de hoppas rätt, kommer en ny undersökning att genomföras om fem år igen. Förutsatt att norrmännen är med på noterna.

Men det är väl med enkätundersökningar om sex, som med sexet självt. Ett nej är ett nej!
Det handlar alltså inte om vem som äger frågan, utan vem som äger svaret. Det är frågan!

Snabba tankar

Finns man inte på nätet, så finns man inte i verkligheten! Gammalt djungelordspråk från det sena 1990-talet. IT-konsulter var som rockstjärnor och bredbandsförespråkare betraktades som nyfrälsta, goda missionärer som alla hade skådat ljuset och inget hellre önskade än att vi skuööe skåda samma ljus. De vill iofs ha våra penar också, men det är ju en värdslig sak i sammanhanget.

Nu i bloggandets och masspublicerandets tidevarv så räcker det inte bara med att finnas. Man måste interagera. Eller rättare sagt så måste man erbjuda interaktion för att det ska vara riktigt bra. Ungefär lika riktigt bra som i den riktiga verkligheten. Jag sträcker ut våfflan och säger -goddag... varpå en annan människas våffla sträcks ut mot min, och hälsningen återgäldas med ett -goddag.

Det kanske inte funkar på det viset mellan alla människor, hela tiden, har vi hört på sistonde. Men principen är sådan i alla fall.

Samma slags interaktivitet måste finnas på nätet. Kommentera bloggningen, tack! Annars så fattar ju inte någon annan än du och jag att det finns folk som läser den här sidan!

Tidigare idag skapade jag en fanclub för radioprogrammet Frukost. Självklar hemvisst för denna supporterklubb är naturligtvis FB. Facebook!
Så nu finns vi där och är jätteglada för de 15 första medlemmarna! Vi pratar om ett genombrott och är jätteglada. Samtidigt som vi nästan glömmer bort att vi gör det morgonprogram som en övervägande majoritet av de som lyssnar på radio i Örebro län, har som sitt favoritprogram.
Hur man än räknar! Det är coolt. Till och med coolare än webben. Nästan.

Vi syns på Facebook!

Det är fredag.

Kära dagbok [om jag hade någon]!

I morse vaknade jag en timme innan väckarklockan ringde. Mitt inre ur kände tydligen inte till att jag hade sovmorgon till kvart i fem. Å andra sidan kanske det var just det som var poängen. Efter att jag konstaterat att klockan bara var kvart i fyra, så kunde jag alltså vända på mig och somna om igen! Sådant är normalt sett förbjudet i mitt morgontidiga liv.

På väg till jobbet och SR Örebro hade jag Frida Hyvönens senaste i lurarna. En platta som bara växer för varje lyssning. Köp vettja!

Efter den första timmen av blandat småprat och tidningskrönika i programmet Frukost bar det av till CV och Euro-Maint. Jag skulle prao:a som lokreparatör var tanken. Vilket häftigt ställe. På fullt allvar skulle jag kunna tänka mig att jobba där. Tyvärr saknar jag all form av adekvat utbildning för att släppas lös bland lok, svetsaggregat och elkablar. Synd.

Tillbaka i radiostudion pratades det om såväl konsten att tända 1500 marshaller, som vilken valp som bäst skulle passa familjen Obama nu när de ska flytta in i Vita Huset. Världen väntar...

Sedan följde fredagens traditionella möte med programredaktionen. Enda gången under veckan som vi kan sitta ner samtidigt och stämma av läget. Goda mackor, som alltid!

Efter det var det dags att skriva några texter till webben och vara med på ett nytt möte innan jag fixade en frågetävling i tre steg tills på måndag. Sedan gick jag hem.

Lunchen tillagades i micron. Köttbullar och wokgrönsaker. Slogs under måltiden med katten. Han är galen i haricot verts. Jag lurade i honom några bitar strimlad morot också. Ingen vann.

Nu går jag och knyter mig en stund, sedan ska jag till Clas Ohlson och köpa ett par antennkontakter och några meter koaxialkabel.

Fasen, vilket spännande liv jag lever. Gillar't!

Börsen som domare.

I går valdes Barack Obama till USA:s näste president. De flesta verkar glada och nöjda. Fast på världens börser faller kurserna. Vissa påstår att raset började som ett resultat just av att det amerikanska folket röstade som det röstade. Och rasar det på ett ställe, så måste det rasa på ett annat. Asien följer naturligtvis efter, liksom även Stockholm...

Ibland påstår bedömare att börser faller därför att ett visst bolags siffror pekar på en lägre vinst, än vad analytiker sagt sig tro på förhand. Ibland rasar börser därför att oklarheter råder om vad ett visst lands riksbank tänker hitta på nästkommande tisdag. Då och då stiger börserna.

Om man vet att en viss aktie kommer att vara värd mer i morgon än idag, köper man. Tvärtom, så säljer man. Så funkar marknaden.

Tänk om det är så att tillräckligt många människor har tröttnat på att låna ut sina stålar till finansiella lekstugor, utan att få något annat än ett minus tillbaka..? Tänk om tillräckligt många säger "sälj" samtidigt? Då faller börserna.
Det gör de i så fall oavsett vad analytikerna tror att det beror på.
Så fungerar marknaden.

Jag har inga aktier. För en gångs skull känner jag mig helt marknadsanpassad!

Med löpsedeln som ledstjärna.

I dag konstaterade Metros löpsedel att kvinnor blir sjuka av hushållsarbete. Förra veckan blev de (kvinnorna alltså) friskare av vedhuggning.
Själv känner jag mig underbart upplyst och vederkvickt. Förhoppningsvis hör jag inte till den miljon svenskar som lider av depression, utan att veta om det. Som Expressen visste att berätta för ett år sedan ungefär.

Humor

Jag fick en länk skickad till mig i morse. Det var faktiskt rätt kul.
Kolla själv genom att klicka här

Vem tar ansvar för vad?

I Örebro tycker de styrande om att fixa med stadens utseende. Torg ska göras om och gator ska snyggas till. Inget ont i det, eller hur?

Just nu pågår uppsnyggningen av Köpmangatan. En stor del av gatan är gågata sedan många år. Men nu ska den fräschas till med tydligare gångstråk (på en gågata?), bättre belysning, soffor och utökade möjligheter till uteserveringar. Gatans nordligaste del, mellan Stortorget och Engelbrektsgatan, kommer fortsatt att vara avpassad för biltrafik. Tidigare i höstas började man lägga gatsten på just den biten. Asfalt passar liksom inte in i bilden när man vill fräscha upp innerstadens gator... Kolla bara in Drottninggatan/Storgatan som fick sin makeover för ett antal år sedan.

Efter att man hunnit stenlägga några hundra meter slog man plötsligt stopp i maskin. -Det ska inte vara gatsten här, det ska vara betongplattor. Annars blir det för bökigt för rullstolsburna.

Gatstenen revs så upp och lades i en hög, i väntan på bättre tider. De tiderna skulle komma förr än man anade. Någon kom visst på att betongplattorna inte skulle hålla för trafiken som ändå ska vara kvar på gatan. Så det var bara att ringa in stensättarna igen. För nu skulle det verkligen vara gatsten. Basta!

Det ansvariga kommunalrådet, miljöpartisten Fredrik Persson, säger i en kommentar till Nerikes Allehanda, apropå velandet med gatstenen att >>det blev någon kommunikationsmiss mellan politiken och stadsbyggnad<<

Vaddå politiken och stadsbyggnad? Varför inte säga som det är?
Att kommunikationsmissen i så fall skedde mellan politiker och tjänstemän.

Att hänvisa till politiken, i just den formen, är som att hänvisa till ödet, försynen, slumpen, klimatet, tiderna, marknaden... till något som bara finns där och lever sitt liv, till synes utan inblandning och påverkan, av oss människor.
-Vi låter politiken titta på det här... Det är ett uttryck man hör ibland. Varför inte löpa linan ut och hänvisa till smält bly i ett vattenbad eller fjällen på en abborre?

Politiker sysslar med politik. Ja, eller hur?
De är ju inte i händerna på jätten glufs-glufs som far fram likt en ostyrig ande och slukar den eller det som råkar komma i vägen...

Vad det gäller historien om gatstenen som flyttas runt och fördyrar uppsnyggningsarbetet med 400.000 spänn säger Fredrik Persson så här (fortfarande enligt artikeln i NA från den 2:a november): -Jag tar på mig allt ansvar...

Det där sista ska bli intressant att följa. Jag tar på mig allt ansvar... Betala ur egen ficka, kanske? Nähä, inte det...

PS Kör man rullstol är man av samma skrot och korn som de som cyklar... då föredrar man nämligen asfalt som underlag ;-)