Cykelradion nr 9. Din isglass på webben/vägen!

Cykelradion nr 9. Din isglass på webben/vägen!

Nya tag!

Läste just http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13160856.ab att Stålmannen kastat kallingarna. Allt för att bli mer anpassad till 2010-talet. Det är anpassning som gäller tydligen. Oavsett om man är superhjälte, medelålders deltidsarbetande universitetsadjunkt (jag) eller varför inte, nöjespark.
Det där sista syftar på Parken Zoo i Eskilstuna. Vi var där i lördags. En lagom stor park på lagom avstånd med lagom mycket djur. Och Fantomen.

Näe, inte Fantomen. Inte nu längre. Dödskallegrottan var förvandlad till någon slags fånig skattkammare och istället för mannen i de coolaste trikåerna någonsin (det var Fantomen som fick Stålmannen att ta på sig de röda kallingarna en gång i tiden) hade man utsett Kalle Kunskap till publikdragare.

Ursäkta mig. Hur tänkte man nu?

Jo, förmodligen i de banorna att barn ska lära sig en massa nya och nyttiga saker när de är i Parken Zoo. Och har man en figur som heter Kalle Kunskap blir det ju så mycket roligare. Dessutom slipper man alla kommentarer från politiskt korrekta hotshots som påpekar att Fantomen, inte bara är en påhittad imperialistisk översittare från en svunnen tid, utan dessutom en sådan som gör sig till kung över alla skogens djur genom att ha en varg i koppel.

Nä, så kan man inte ha det. Klimatzoner, kretslopp och konsollspel ska det vara. Och så kan ännu ett nöje för hela familjen förvandlas till en präktig liten nyttoupplevelse, där vi alla får lära oss hur allt hänger ihop och att vi därmed gjort världen lite bättre.

Själv blir jag bara trött och tänker att även om Stålmannen tvingas göra det, ska inte jag. Anpassa mig.

Kom tillbaka, Fantomen. Allt är förlåtet!

6:e juni

Jag är så innerligt trött på alla fb-grupper (och liknande) som uppmanar till flagghissande och nationalsångssjungande med den lilla knorren "detta har inte med rasism att göra".
Det är nationaldag, det är allmän flaggdag och det har inte ett skit med rasism att göra. Rasism blir det när man försöker få flaggan till att vara en symbol för ett tolkningsföreträde som går ut på att världen är antingen eller. I alla fall om du frågar mig.

Meta. En text om en text eller en text om en tanke. Eller bara en tanke.

Ibland får jag bara en sådan vansinnig lust att skriva. Sätta mig ner framför datorn och låta fingrarna löpa över tangentbordet. Det är något lockande med alla bokstäverna som ligger där. En och en, sida vid sida. Fast utan någon större betydelse i sin relativa oordning. Jag vill bringa ordning. Mina hittills otänkta tankar ska till rytmen av en pekfingervals tämja tangenterna och låta sig formuleras till ord, meningar och berättelser. Inga krav, ingen prestation. Bara lust.

Jag kan få en liknande känsla av att se ett tomt pappersark och en snygg penna. Pennan, pappret och jag. Världen väntar.
På ett ögonblick fattar jag pennan, för den mot det tomma arket och låter sedan spetsen (gärna blyerts) antyda en paus någon millimeter ovanför pappret, innan jag sätter igång. Det är tyst i rummet, ljuden utifrån gatan kan snarare anas än höras, genom det släpiga raspet som uppstår när pennan, lätt motvilligt, släpper ifrån sig sitt blygrå pigment på den kritvita ytan.

Tre, fyra sidor senare tittar jag på mitt armbandsur och konstaterar att det är dags för ett dopp i sjön. Endast iförd morgonrock och tofflor går jag nerför ängen, morsar på grannarna som lapar kvällssol från sin altan, innan jag slutligen kommer ner till bryggan.

Lika naken som jag var när jag föddes, glider jag ner i det svalkande vattnet och tittar på insekterna som dansar precis ovanför vattenytan. Ett andetag senare låter jag mig sjunka ner så pass att vattnet slår igen ovanför mitt huvud och alla ljuden blir inlindade i vajande näckrosstjälkar och avlägset motorljud från en båt på väg till någons favoritfiskeställe.

Kvällssolens sista strålar värmer gott när jag sitter på den lilla bänken och tittar på en rad av simmande sjöfåglar en bit bort. Samtidigt som jag självtorkar. Hägern står på sin vanliga sten och borta vid Rönnberget kommer färjan att dyka upp när som helst.

Strax därpå går jag tillbaka över ängen igen. Hälsar åter på grannarna, som fortfarande sitter ute på sin altan, innan jag kommer hem och slår mig ner i min läsfåtölj. Smuttandes på några dyra droppar whisky ur en kantstött kaffekopp läser jag de handskrivna sidorna igen.
Konstaterar att min handstil är oläslig även för mig själv och att det därför hade varit bättre om jag skrivit texten med hjälp av datorn.

Men det blir ju aldrig samma sak. Faktum är att det aldrig ens blir av.