På cykel i Kalmar

Vattnet på Bjelkegatan har ingenstans att ta vägen. Inte jag heller. Det är bara att åka med. Så länge färden går rakt fram är det inga problem, det är när jag kommer fram till vandrarhemmet Svanen, som det blir knepigt. Det är då jag måste ta mig ur den vattenfyllda isrännan och hitta ett nytt spår som kan leda mig norrut. Till jobbet.
Men det går det med. Underlaget växlar mellan stenhård vattenblank is och smutsig sorbet, uppblandat med stenflis.

Då och då kränger cykeln till och jag vrider instinktivt fötterna i sidled för att koppla loss skorna från pedalerna. Varje gång jag gör det inser jag att det förmodligen ser aningen korkat ut. Om nu någon skulle hinna uppfatta den subtila skillnaden i fotens position från en sekund till en annan. Skorna sitter nämligen inte fast i pedalerna när jag är ute och cyklar nuförtiden. Det är bara att ta bort foten, om det skulle behövas.

Jag har nämligen monterat av stålkorgarna med tillhörande remmar från pedalerna, eftersom mina vinterskor är för grova för att få plats annars. De senaste fyra åren har jag inte cyklat en meter utan att fötterna har suttit fast i pedalerna på olika sätt. Antingen på racern med SPD-SL eller på någon av mina andra cyklar där man helt sonika spänner fast pjucken i pedalerna med remmar. Det är när man kör med det förstnämnda systemet som man måste vrida hälen utåt för att kunna klicka loss foten ur pedalen.
Det som blir så lustigt nu, är att jag tror att jag sitter och kör med mina racerskor/pedaler bara för att jag inte känner trycket av någon rem på ovansidan av foten. Och därför tror att jag måste vrida loss fötterna från pedalerna.

Det är medvind längs Ängöleden för ovanlighetens skull. När jag kommer till den första tunneln under vägen på vänster sida (där jag normalt svänger ner) bestämmer jag mig för att njuta av fartens tjusning lite till och fortsätter rakt fram ytterligare några hundra meter, till tunnel nummer två. Precis i själva tunnelnerfarten dyker issörjan upp igen och det gäller att sikta rätt med framhjulet. Här vill jag varken få hjulsläpp eller behöva bromsa.

Tvåhundrafemtio meter och ett par skarpa svängar senare parkerar jag i cykelstället utanför entrédörren, tar av mig hjälmen och kliver upp för trapporna och öppnar dörren. En knappt två kilometer lång cykeltur till jobbet är avklarad. Resan är så kort att det nästan känns dumt att cykla. Därför kör jag fram och tillbaka på lunchen också. Av den enkla anledningen att det är så roligt att cykla.

Nu har vattnet på Bjelkegatan frusit till is.

Som folk är mest.

Jag skriver det jag skriver för att jag är tvungen på något vis. Det är först när jag ser orden på pränt som jag riktigt vet vad jag menar. Eller tycker.

När jag satt i direktsänd radio tre timmar om dagen som programledare, fungerade oftast mitt tal på samma sätt. När jag hörde min egen röst i hörlurarna blev det på riktigt. Då kunde jag tro att jag helt och fullt förstod vad det var jag berättade.

Som programledare i radion var jag ju i och för sig tvungen att förhålla mig till de regler som fanns/finns. Yttrandefrihetsgrundlagen och SR:s programregler. Regler och förordningar som är till för att värna om det fria ordet och i förlängningen hela demokratin. Nu behöver jag bara åberopa yttrandefriheten.

Men ändå skriver jag inte om allting. Jag begränsar och censurerar mig. En orsak till detta är av hänsyn till omgivningen naturligtvis. En annan orsak är av hänsyn till mig själv. Fast det är inte utan att jag undrar vad som skulle hända om jag inte begränsade mig själv, om jag plötsligt skulle släppa alla hämningar och visa mig som den jag är.

Frågan inställer sig då om vem jag egentligen är? Eftersom jag medvetet väljer att inte avslöja allt om mig och mina tankar är jag väl hämmad på något sätt. Eller helt normal. Som folk är mest skulle man kunna säga. Vilket också blir en intressant tanke. Det är alltså inte bara jag som är sådan här? Du också. Kanske.

Jag skriver det jag skriver för att jag är tvungen… tvungen att försöka förstå vem jag är!

Det nya året börjar den 2 januari!

Det var alltså i går, på årets första dag som jag skulle ha bestämt mig. Bestämt mig för att en gång för alla, ta tag i livet och bli en ny och förhoppningsvis bättre människa. En karaktärsfast typ med såväl solsken i blick som ett stadigt handslag. En fyrbåk i stormen, ett hurra på kalaset och en startkabel när allt egentligen är förbi.

Men hur ser det ut, den där första dagen på det nya året? Man vaknar på tok för tidigt och konstaterar att klockan är på tok för mycket, till att börja med. Ett okänt (och förmodligen självdött) djur verkar ha byggt bo i ens munhåla, husets värmesystem, eller om det är ens egen inre termostat, har fått fnatt och det känns som om temperaturen pendlar i 90-sekundersintervaller mellan plus 30 och minus fyra och allt är tämligen förvirrat och det dyker upp gamla popcorn på de mest oväntade ställen.

Frukosten äter man till lunch och lunchen struntar man i eftersom man egentligen inte är hungrig och därför måste köpa en pizza omedelbart. Med magen fylld av deg, strimlad skinka av diskutabelt ursprung och tomatsås med plåtsmak är det så dags att ge sig i kast med det nya årets första intellektuella utmaning; den femtioelfte reprisen av Ivanhoe. Samtidigt som man undrar vart backhoppningen tog vägen.

Det behövs ingen tänkare för att räkna ut att det förmodligen blir en bättre start på det nya livet om man väntar ett dygn. Till den 2 januari. Då allt är som vanligt igen.

Och här sitter jag nu. Det nya året har alltså hunnit fram till sin andra dag, världen är ny och allt är möjligt. Tidningen ligger och väntar på hallgolvet innanför ytterdörren, katten sitter och trånar framför kylskåpet och det skräller av morgonhosta som vanligt från grannen snett inunder.

Vad var det jag skulle ta tag i nu då? Hade det med matvanor att göra, eller var det något om träning eller ordning på skrivbordet? Jag kommer faktiskt inte riktigt ihåg.
Och förresten, det där som var en så lysande bra idé när raketerna for upp mot den svarta natthimlen häromkvällen, var inte det ganska patetisk egentligen. Om man tänker efter?

Varför ska man hålla på och ändra på en massa saker bara för att det blivit ett nytt år? Det kan ju tvärtom vara en bättre idé att känna in sig en smula i tjugohundra-elvandet och sedan, när man blivit varm i kläderna, se vad man ska ta tag i.

Så får det bli. I morgon är en annan dag, gårdagen är förbi, kommer tid kommer råd, carpe diem, simma lugnt, en dag i sänder, nuet är allt du har, sätt den bästa foten före och allt det där...

God fortsättning på det nya året!