En dag att minnas.

För väldigt länge sedan, i ett annat liv om man så vill, bodde jag tillsammans med en kompis i ett gammalt missionshus i Sunne i Värmland.
Jag kom att tänka på det där när jag i väntan på att vm-matchen mellan Holland och Japan skulle börja, satt och kollade på bröllopssändningarna i SVT 1. Förutom olika klipp från gårdagens
konsert för brudparet visades inslag med helt vanliga människor som hade parkerat sig på strategiska platser för att senare förhoppningsvis få en skymt av brudparet.

Det som slog mig var med vilken entusiasm man tillbringade sina timmar av väntan. Somliga hade skrudat sig i princesskronor, andra i folkdräkt. Själv satt jag som sagt och inväntade att sändningen av en fotbollsmatch skulle komma igång.

Jag lägger ingen värdering i vilket evenemang man väljer att följa. Inte heller på vilket sätt, eller varför, man väljer det ena eller det andra. Jag valde fotbollen för att jag gillar Hollands landslag. Orangea tröjor är så jäkla snyggt! Inte minst mot en grön gräsmatta med vita streck.

1976, när Victorias föräldrar gifte sig, bodde jag som sagt i Sunne. Drygt 20 år gammal hade jag inte speciellt mycket till övers för tv-mediet. Det hade inga 20-åringar på den tiden, har jag för mig. Alltså kändes det inte speciellt konstigt att inte följa det kungliga bröllopet den vägen. Men radion stod i alla fall på. Även om jag inte minns att jag (eller min kompis) var så där jätteintresserad av själva evenemanget.

Det jag minns däremot, är vad vi gjorde när själva vigseln ägde rum.

Vi bodde alltså i ett gammalt missionshus, Betania, som trots att det inte "varit i drift" på många år ändå hade kvar en viss gammal facilitet. Nämligen dopgraven. Det fanns ingen dusch i huset (vilket vi hittills hade löst med hjälp av en godhjärtad familj i en grannfastighet) men nu hade vi gjort en upptäckt.

I den stora salen (som vi aldrig vistades i) hade vi konstaterat att den gamla dopgraven fanns kvar under lite bråte och några skivor i ena kortänden. En drygt meterdjup bassäng på en och en halv gånger två meter med ett fungerande avlopp. Nu skulle vi aldrig mer behöva besvära grannen när det skulle duschas!

Vi fixade några meter trädgårdsslang och ett par anslutningar varpå vattnet sedan kunde flöda med hjälp av kranen i köket.

Så kom det sig alltså att jag stod i en dopgrav i Sunne och spolade mig med vatten ur en trädgårdsslang, samtidigt som Carl den sextonde Gustav sa ja till den tidigare os-värdinnan Silvia Sommerlath.

Hade någon då sagt till mig att jag skulle tillbringa dagen, när deras förstfödda sedan skulle gifta sig, framför tv:n, hade jag bara skakat på huvudet och sagt att det skulle aldrig hända! Oavsett om jag kunde välja mellan bröllop eller fotboll.

Examen!

Jag städar. Först städade jag ur mitt arbetsrum på Linnéuniversitetet, varpå jag fortsatte med det lilla gula huset på Ängö i Kalmar, som jag bott i sedan i mitten av januari. Dessförinnan hade jag tagit farväl av studenterna från den senaste kursen. Vi avslutade vår tid tillsammans med att gå igenom den senaste veckans produktion.

För dem väntar nu sommarlov. Vissa ska jobba och några ska göra ingenting. Om knappt tre månader fortsätter de sina studier igen. De har två år kvar till examen.

Samtidigt som "mina" studenter tackade för sig och gav sig ut i sommarvärmen radade årets treor upp sig framför fotografen för sedvanlig avslutningsbild. Uppklädda och förväntansfulla har de promenerat fram och tillbaka i korridorerna med sina närmaste i nyfiket släptåg. En del har stannat till när vi mötts för att kunna byta några ord. Jag har ibland presenterats som radioläraren.

Det är egentligen inte så stor skillnad på den som går ut till sommarlov efter första året och den som går ut med sin filosofie kandidatexamen i handen, två år senare. Ingen större skillnad. Bara ett helt liv och en annan värld.

Jag tänker på det en stund, när jag skiftar verktyg från dammsugare till golvmopp. Ingen större skillnad. Men ändå så olika.

På måndag ska jag börja fundera på vad jag vill med resten av mitt liv. Antingen fortsätta som hittills, vilket är ett absolut fantastiskt alternativ som jag dock inte kan besluta om själv. Det gör någon annan, som knappt vet vem jag är. Eller också hittar jag väl på något helt nytt.

Ingen större skillnad, bara så helt olika.