Ur askan i elden/ett nytt ljus i tunneln?

Just nu upplever den rika världen ett kaos av sällan skådat slag. Den isländska vulkanen Eyjafjallajökuls utbrott har med ens gjort det tydligt för oss alla hur sårbart vårt samhälle är. Eller rättare sagt, hur sårbart vårt sätt att leva är.
Resor är vardagsmat och snabba kommunikationer en grundbult.

Vi har vant oss vid att det mesta, oavsett årstid, är tillgängligt nu. Eller i alla fall inom ett par dygn. Allt, från nyplockade vårprimörer till hjärtklaffar, mobiltelefoner och solmogna tomater, finns på en budbils avstånd från närmsta flygplats.

I samband med senare års klimatdebatt har varje flygresa kompletterats med en styng av dåligt samvete för vad våra picnicutflykter på 10 000 meters höjd eventuellt skulle kunna ställa till med. -Fast å andra sidan reser jag ju ganska sällan och jag behöver verkligen komma ifrån ett tag... En tröst för tigerhjärtan.

För att inte tala om alla som måste resa i sina jobb. Det ena mötet avlöser det andra och med tanke på att tid är pengar går det ju att räkna hem en flygresa utan problem. Det går till och med att räkna hem resor som man pröjsar lite extra för, om man nu skulle höra till den goda del av mänskligheten som lägger en slant på att utsläppskompensera sin turné.

Var inte utsläppsrätter en ganska hipp julklapp för ett par år sedan, förresten?

Nu i skuggan under det isländska askmolnet famlar vi återigen likt de vilsna grottmänniskor vi egentligen är och letar efter ett ljus i transportmörkret.
För visst är det väl ett mörker som drabbat oss när flygplanen tvingas hålla sig på marken och tiotusentals resenärer ligger på soffor och golv på de stora flygplatserna eller bussas hem via långa omvägar genom ett vårkyligt Europa?

Samtidigt är en del av flygbolagen igång och testflyger för att se om det inte går att fräsa igenom askmolnen i alla fall. Skepticismen till askans eventuella farlighet för moderna flygplan ökar i samma takt som inkomsterna minskar.

Hörde igår ett resonemang på radion (Studio Ett) om det nödvändiga resandet. Ett resande som inte verkar minska trots att vi har fler verktyg förr fjärrkommunikation än någonsin tidigare. Vi har förflyttandet inbyggt i oss.

Hela den mänskliga evolutionen bygger i princip på vår lust att förflytta oss och umgås över olika former av gränser. Så har vi alltid gjort, oavsett om transportmedlet varit en urholkad trädstam eller en kamel.

[intressant att fundera över är att många sk affärsresor företas av personer i beslutande ställningar. Det är oftast samma personer som förbjuder anställda att surfa och använda sociala medier på grund av påstådda säkerhetsrisker. Sociala medier som de själva skulle kunna använda istället för att harva världen runt i flygplan. Eller svindyra taxibilar som det handlat om under den senaste veckan...]

Själv gillar jag att resa. Oavsett färdmedel. Fast favoriterna är nog tåg och båt i alla fall. Samt cykel och bil. Riktigt långa flygresor är också häftiga. London-Hongkong-Auckland t o r för några år sedan är en oöverträffad höjdare.

På senare år har flygresandet för min del inte varit lika roligt. Dels beroende på det gnagande miljösamvetet, dels allt krångel man måste förhålla sig till beroende på terroristhotet. Men flyger gör man ju ändå, eftersom målet i det fallet är allt och vägen ingenting!

Men tänk tanken att Eyjafjallajökul fortsätter att ryka och att det verkligen inte går att flyga över Europa under de närmaste åren... Visst öppnar det möjligheter? I alla fall så länge man klarar sig utan färsk sparris odlad i Thailand eller rosor plockade under diskutabla förhållanden i Afrika eller Sydamerika.