Såg för en stund sedan att några av mina tidigare jobbarkompisar uppdaterat sina statusrader på Facebook med glada utrop om att det snart var dags för julfest på jobbet.
Helt ärligt, så kände jag ett litet styng av avundsjuka. Kombinerat med känslan av att inte höra till.
Det är ju så det är. Jag avtackades ju vid förra julfesten, som alltså blev min 17:e och sista i det sammanhanget. Och även om jag frivilligt och på eget bevåg valt att sluta min anställning så kommer jag alltså på mig själv med att sakna julfesten.
Det var något speciellt med att närma sig arbetsplatsen när det var dags för den stora festen och se marschallerna glimma utanför entrédörrarna. Därinne väntade oftast välkomstglögg och hela gänget av välbekanta ansikten. Fast för dagen i obekanta frisyrer.
Jag saknar att leta efter min plats vid bordet med hjälp av trasiga spelkort, halvsjungna sånger, kraxande läten, eller vilken metod man nu hade valt för att få ihop oss deltagare i lämpliga konstellationer. Jag saknar husbandet som aldrig slutade spela, chefernas mer eller mindre spirituella tal. Julklappsbytet. Den lätta anarkin som utbröt när några började ställa tillbaka bord och stolar fram på småtimmarna, samtidigt som ett annat gäng bestämde sig för att köra introtävling med låtarna på Absolute Music 14. Godisfrossandet och slattpartyt i köket med de sista entusiasterna var kanske alla julfestkvällars ultimata höjdpunkt...
Jag kan till och med sakna att ingå i städpatrullen dagen efter.
Det kallas visst nostalgi...
Men nu är jag ju min egen chef och man har ju inte roligare än man gör sig, som bekant. Så jag får väl helt enkelt ordna en firmajulfest. Med mig själv.
Skål och välkommen ska jag vara!
God Jul!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar