Snart redo för altanen

I en tidigare blogg outade jag mitt intresse för banjospel. Jag beskrev drömmen om att en dag sitta på altanen och lira tillsammans med vänner. Eller för all del, hålla hov i all ensamhet och plinka för den som till äventyrs skulle passera. Ännu dröjer det några år innan jag har åldern inne (om man någonsin får det i vår nya sköna värld) för pension men det skadar ju inte att förbereda sig.
Därav kom det sig att en 5-strängad Recording King (till extrapris) hamnade i min ägo en frusen eftermiddag i januari. Vilket jag inte ångrat! Även om mina grannar nog tyckt att jag borde det och skickat den strängförsedda plåtlådan tillbaka till samma ställe som den kom ifrån.

Hursomhelst har det blivit ganska mycket harvande med banjon i knät bara för att ens få till det allra mest grundläggande färdigheterna. Visserligen har jag långt kvar till dess att jag kan kalla mig banjospelare men jag har ändå passerat en viktig milstolpe. Det första offentliga giget! I ett partytält på fest. Med ett band!

Nu är återstår bara att lära in ytterligare ackord, få till några nya rolls och ett par coola licks, så kan det nog bli fler spelningar.  Och skulle det bli tryckande varmt någon eftermiddag, kanske jag sätter mig på altanen, iförd linne och skärmmössa, och över. På att lära mig spela banjo och i viss mån på att vara pensionär. Det skall böjas i tid...

När två blir ett –eller inte.

Häromdagen var hela avdelningen kallade till ett möte med några andra avdelningar på företaget. Det skulle byggas broar, minglas och skapas en vi-känsla. Behovet av att göra detta hade uppstått i och med en omorganisation av "koncernen". Den avdelning där jag jobbar, hade efter årsskiftet fått en annan tillhörighet i företaget. Och därmed också en helt ny struktur att hålla sig till. Organisationer är människor, brukar det heta och det var förmodligen därför som man, trots ett tufft ekonomiskt läge, bestämt sig för att satsa på gemenskapsbefrämjande åtgärder just för att människorna skulle känna att de betydde något och att företaget ville att de skulle träffa varandra och liksom fatta tycke och bli en enda familj.

Sagt och gjort. Ett påbud utgick om att alla skulle låta anmäla sig till såväl konferens som tillhörande mingelbuffé. För säkerhets skull lät ledningen meddela att medverkan var obligatorisk.

Vi på vår avdelning träffades på järnvägsstationen i god tid innan tågets avgång och fick på så sätt platserna intill varandra i den obokningsbara järnvägsvagnen. Utanför yrde snön och nordanvinden gjorde ständiga försök att krypa in under mössor och ytterplagg med med sin kompis iskylan som sällskap. Resan som tog en dryg timme och avslutades med en lokalbusstur skedde till ackompanjemang av glatt kollegialt småprat och kändes därför inte så lång.

När vi slutligen kom fram till vår mötesplats och skulle börja med det som var själva syftet; att få ett antal olika människor från olika avdelningar att komma samman och börja betrakta sig som ett vi, var det något som inte stämde. Ju mer vi gled omkring bland varandra, desto obekvämare kände det. Inte för att det var fel på vare sig morotskakan eller kaffet som välkomnade oss. Eller kolorna som fanns vid de olika presentationsborden där vi nya kolleger kunde se publika exempel på vad vi sysslade med. Det var något annat.

Till slut kom jag på det. Det handlade om kläderna. Som man är klädd, blir man hädd, typ.
Vi från vår avdelning var utrustade med vinterkängor eller läderstövlar med grova sulor. Pälsbrämade boots och rejäla långbyxor. Dessutom kånkade vi omkring på jackor, rockar, mössor och halsdukar under armen. Om vi inte behöll ytterkläderna på. De andra, som inte rest från samma station som vi, var alla elegant (nåja, klädkoden inom vårt företag är ganska generös) klädda och ingen klafsade omkring i ytterskor. Och de bar definitivt inte omkring på sina ytterplagg under armen. De hade faktiskt inte rest från någon station alls. De var ju där de brukar vara på dagarna. På jobbet.

Vi däremot såg verkligen ut som ett gäng bondläppar som kommit till stan. Okunniga om såväl stil som etikett.  Medan de andra, våra nya kolleger, vant strosade omkring i ett upphöjt lugn, i en känsla av att vara på mammas gata. Och rangordningen blev med ens väldig tydlig. Det kändes inte som att vi var där på lika villkor. Det var mera som att vi var ett lag från en lägre division som måste kvala för avancemang, genom att spela en avgörande match på bortaplan. Där hemmalaget plockat bort omklädningsrummet för  oss, det gästande laget, så att vi tvingas byta om bland åskådarna på läktaren.

Kontentan av detta är att om man nu ska göra ett utav två, så ska man nog förlägga den gemensamma träffen på neutral plan. Som neutral plan räknas inte det kontor där högsta cheferna och merparten av de anställda sitter!

Om man ändå måste välja att vara på det ena eller det andra stället, kanske man ska välja det ställe dit de flesta måste resa, för att ta sig. För att inte majoriteten ska ha favör av hemmaplan. Dessutom måste man se till att det finns klädhängare, där de som ändå rest, kan få hänga av sig sina ytterplagg och i alla fall för ett ögonblick kunna låtsas att de hör hemma där, i den nya miljön. För bära omkring på sina ytterplagg under armen, det är det bara andra klassens gäster och främlingar som gör. De som ändå måste gå snart. Tillbaka ut i kylan.

Gör om, gör rätt. Meddelas endast på detta sätt!

Ännu mera banjo...

Mitt förra inlägg [http://jennebo.blogspot.se/2013/01/i-have-dream.html] illustrerades av en bild föreställande en man spelandes banjo. En bild som jag hittat via Googles bildsök samma morgon. Då jag tycker att man ska ha tillstånd om man vill använda andras bilder, skickade jag ett mail till Anne Trimble, som hade målat den. I sitt svar berättade hon att bilden föreställde hennes far på hans 80-årsdag, då han som vanligt satt och spelade på sin banjo. Själv spelar hon gitarr i ett band, Panther Hollow String Band, något hon började med i samband med att hon gick i pension. Som om de fanns på närmare håll naturligvis skulle sitta som gjutna på min pensionärsaltan, när det blir så dags.
Så här låter de http://pantherhollowstringband.files.wordpress.com/2011/05/how-mountain-girls-can-love.mp3

I have a dream!

Bilden kommer härifrån: http://annetrimble.com/amtpaint.html

En gång i tiden ägde jag en banjo. Det var i början av 1970-talet och jag hade precis upptäckt countrymusiken. För att försöka lära mig spela på den hängde jag mycket på Stadsbiblioteket i Örebro och lusläste allt de hade på hyllorna i ämnet. Det gick väl sådär. Efter ett par år, då den faktiskt mest hängt på väggen, bytte jag bort den mot en modelljärnväg. Som i och för sig mest fick ligga kvar i den kartong den kommit i (men det är en annan historia).

Efter att banjon försvunnit ur mitt liv började jag passande nog att jobba i en musikaffär. Där fanns en banjo och även folk som kunde spela, och suget vaknade åter till liv. Jag ska inte påstå att jag blev en banjospelare under den tiden men jag lärde mig hur det skulle låta i alla fall. Och bytte inspirationskälla från Pete Seeger till Earl Scruggs.

Bland mina kompisar fanns ingen som gillade samma musik som jag. Vilket gjorde att mitt liv som bluegrassinpirerad banjospelare förmodligen skulle te sig lite ensamt. I alla fall sedan jag slutade jobba i musikaffären och därmed inte hade tillgång till den där femsträngade banjon och då och då några gubbar som lät mig hänga på när de lirade Wildwood Flower. Och i stället för att stå på mig, bejaka min lust och skaffa en egen banjo som gick att spela på,  valde jag gitarren istället.  Men att bli så mycket mer än en halvdan lägerbålsgitarrist kan jag inte säga att jag lyckades med.

Under de senaste 20 åren har jag ofta pratat om att när jag blir pensionär ska jag sitta varma sommardagar på altanen och spela banjo. Min närmaste omgivning har nog inte riktigt trott att jag menat allvar. Men det har jag. Precis som mannen på bilden ska jag ha en pinnstol att sitta på, en tröja med uppkavlad högerärm, en banjo i knät och en blick i fjärran. Plink, plonk. Plinketi-plonk.

Häromdagen firade vi nyår med goda vänner i Stockholm. Några i sällskapet har passerat femtiårsåldern (vilken jag ännu har ett par år kvar i) varför det blev en del prat om vad som komma ska, om vi får ha hälsan. Samtalet kretsade kring allt från resmål vi inte varit på, till pensionsersättningar, orangea kuvert och det fiskala stup (för att använda ett populärt uttryck från nyhetsförmedlingen under december 2012) som alla ålderspensionärer kommer att kastas ut för, den dagen man går hem från jobbet för sista gången.

Vi enades om att så illa kan det inte vara, därför att det inte är de stora inkomsterna man blir rik på, utan de små utgifterna.
Livets mening är inte att konsumera. Meningsfullheten i tillvaron kommer ur något helt annat än det som stormarknader och köplador kan erbjuda. Ur konst, litteratur, musik och umgänge med andra människor. Och att spela banjo på altanen.

Dessutom är jag säker på att Wildwood Flower inte är svårare än att vi kan bli ett helt gäng som sitter där en solig eftermiddag. Grannens ungar, kompisar från förr och den där sommargästen från Tyskland som dyker upp ett par veckor i augusti varje år.  Plink, plonk. Plinketi-plonk. Det är dags att skaffa banjo igen!