Skoltrötthet

För 40 år sedan hoppade jag av gymnasiet. Skoltrött. Ännu har ingen frågat mig vad det kom sig. Eller hur det gick.
Redan under första eller andra veckan på den ekonomiska linjen på Risbergska skolan i Örebro kände jag att det var helt fel. Jag passade inte in och begrep inte vad jag skulle göra eller hur jag skulle uppföra mig. Ännu mindre hur jag hade hamnat där. Det enda jag visste var att jag mådde bättre om jag inte var där.

Alltså slutade jag upp med att gå dit. Rationellt och logiskt. Det började lite gradvis med att jag struntade i vissa lektioner, för att sedan trappa upp frånvaron till att gälla hela veckor. Någon gång ringde jag och sjukanmälde mig, har till och med för mig att jag slog i min klassföreståndare, när hon undrade var jag varit under de senaste två veckorna att jag legat på sjukhus. Vilket inte var sant för fem öre! Men beteendet gjorde i alla fall att jag kände en viss makt över mitt eget öde. Att jag var någon.

Sanningen var den att jag alltid cyklade hemifrån vid rätt tid och åt rätt håll, för att ingen skulle misstänka att jag egentligen var på väg till ett annat ställe än skolan. Jag svängde vänster bakom panncentralen och följde den förmodade skolvägen i drygt hundra meter, innan jag vek av åt höger och styrde min färd i en helt annan riktning, åt mitt eget håll.

Oftast innebar det att jag tillbringade förmiddagarna på Stadsbiblioteket. Där var det lugnt och skönt och jag fick vara ifred bland alla böcker, tidningar och konstiga människor som satt vid underliga skärmar och tittade på mikrofilm. Tiden mellan min avfärd hemifrån till dess att de öppnade tillbringade jag oftast med att cykla runt i stan lite på måfå. När det var dåligt väder låtsades jag inför eventuellt hemmavarande familjemedlemmar att jag hade sovmorgon eller också tog jag min tillflykt till scoutlokalen, dit jag i egenskap av ledare hade nyckel.

På biblioteket satt jag några timmar och läste sådant som intresserade mig just då. Allt från romaner och biografier till filosofi, historia och även en och annan psykologibok. Inte för att jag vet hur mycket jag egentligen fattade av det jag läste men det var återigen den där känslan av att jag gjorde något. Något där jag fick bestämma själv. Jag skolkade från skolan för att jag ville läsa.

Mina alltmer sällan förekommande besök i skolan blev till slut helt surrealistiska. Någon lärare var plötsligt ersatt av en annan som undrade vem jag var. En klasskompis trodde att jag hade börjat knarka. Vad lektionerna handlade om, hade jag oftast ingen aning om, i alla fall inte i företagsekonomi och matte. Känslan när jag slog upp mina böcker på lektionerna där, påminde om den man kan få i det där ögonblicket när man inser att man just missat tåget, eller bussen. Går inte att komma ifatt.

En marsdag, då hade mitt skolkande sedan länge gått från det där gradvisa uteblivandet till total frånvaro, ringde telefonen. Jag var hemma och svarade, intet ont anandes… Det var min klassföreståndare. När hon frågade mig hur det var fatt och vad jag höll på med, stannade tillvaron för någon sekund. Vad skulle jag säga? Sjukhus hade jag ju redan kört med, jag måste hitta på nåt som inte gick att kolla… Eller tala sanning.

Jag sa som det var. Att jag skolkade. Att jag var trött på hela skiten, på skolan, på systemet, på linjen jag valt, på allt. Samtidigt som det var befriande att få säga det, så hörde jag nog på mig själv att jag gjort bort mig rejält.

Dock enades vi om att det inte var kört på något sätt (allt går att rätta till bara man vill), och en tid med skolans kurator bokades in. Besöket där ledde i sin tur till ett besök hos skolsköterskan som lade huvudet medkännade på sned och skrev ut en liter Roburan Tonikum, som skulle tas mot trötthet. Det var nån slags vitaminblandning tror jag. Vete sjutton om jag inte blev sjukledig också. Passade mig i så fall perfekt.

Men i grunden ändrades ingenting. Jag var fortfarande en människa på helt fel plats i tillvaron. En som drömde om... att få vara någon. En som blev sedd. Varken mer eller mindre.  Det är nu det börjar bli knepigt att berätta den här historien. Men jag försöker i alla fall…

Jag har alltid pratat mycket. Så även i skolan. Alla vet hur det går för den som pratar för mycket. Tyst nu. Schhhh! Till slut har man förstått. Jag pratar för mycket, måste sluta med det för att det ska bli bra. Note to self: måste ta mindre plats.

Förutom allt detta pratande, var jag en baddare på att skriva uppsatser. Det var det roligaste som fanns, när fröken på mellanstadiet gav oss ett ämne, ett blankt papper och 45 minuter. Att få tillbaka den rättade uppsatsen var dock inte lika roligt.

Fullt med röda streck och kommentarer om uteblivna punkter, för långa meningar och felaktig kommatering. Aldrig ett ord om innehållet. Det var som att få papper på att vara osynlig. Som att bli hyssjad åt så fort man öppnade munnen. Ingen bryr sig om vad du säger. Ingen vill veta var du köpt din tröja...

Någonstans på vägen mellan 4:e och 8:e klass kroknade jag. Skolan kom mer och mer att handla om att stånga sin panna blodig i oändliga uträkningar av hypetonusan och rabblande av glosor. Eftersom jag hade lätt för svenska, historia, geografi och samhällskunskap (och tyckte det var roligt) fick jag ju tid över under de passen och belönades följdriktigt med nya beräkningar av hypotenusan.


Tänk om någon sett mig, tänker jag ibland. Som något annat än en pratkvarn som gillade att skriva för långa uppsatser med för få punkter. Min fröken i sexan hade ett litet samtal med mig i enrum en gång. Det gällde matte. Hon hade ju märkt att det inte gick så bra, att jag inte var intresserad. Du är begåvad, sa hon. Begåvad men slö. 
Då minns jag att jag började gråta. Inte för att hon sagt att jag var slö. Utan för att hon tyckte att jag var begåvad. Jag sa att jag grät för att min bror hade dött. Vi pratade aldrig mer om det sedan. Men innerst inne var jag glad för att hon ändå tyckte att jag var något, att hon vågade säga att jag var begåvad. Det tog jag med mig. Att jag var slö betraktade jag mest som en feltolkning.

Hur gick det sen då, när flaskan med vitamintinkturen var uppdrucken? Jo, jag lät meddela till min lärare att tröttheten inte var fysisk utan psykisk, att jag var skoltrött och ville ha ett sabbatsår. Detta beviljades efter att jag blåljugit för rektor om att jag hade ett jobb i en grönsaksdisk på ICA som väntade på mig redan samma dag. Herregud! Men jag var tvungen. Skolan skulle ha dödat mig på sikt, den hade ju redan gjort mig osynlig.

Nu kortar jag ännu mer i berättelsen, får ta de uteblivna raderna någon annan gång, nöjer mig med att konstatera att min stackars (dittills intet ont anandes) mamma höll på att få en hjärtattack när jag samma dag som jag ljugit för skolans rektor, frankt förklarade att jag slutat plugget för gott och att allt därmed var som det skulle.

Att jag mindre än två timmar senare hade lyckat skaffa mig ett jobb, blev både min smala lycka och på sikt kanske också något av en olycka. Men även den delen av historien får hänga i luften ett tag till...

Jag vet vad det är en skoltrött elev inte orkar med. För jag har varit där. Det handlar inte om att det fattas vitaminer. Det handlar inte om att man är dum i huvudet. Det handlar inte om läroplaner, ministerbeslut och omorganisationer. Det handlar om att bli sedd. Och att få något att bita i. Något som intresserar en.

Alla måste inte vara bra på matte. Det går att klara sig i livet, trots läs- och skrivproblem. Vet man inte vad Hallands floder heter, är man inte dömd till hemlöshet och evig förtappelse. Men om ingen ser en, kan allt annat kvitta.

Tänk om någon frågat mig, när jag var elva, tolv eller fjorton, vad jag verkligen drömde om. Om någon vågat fråga helt förutsättninglöst och dessutom vågat ta till sig svaret utan att värdera de eventuella möjligheterna i det. Skulle jag ha uppmanats att söka till ekonomisk linje på gymnasiet då?
Vågar du fråga? Vill du höra svaret?

Tänk om vi skulle börja se skolan som en drömfabrik istället, ett ställe där drömmar blir till verklighet. Ett ställe dit man går enbart av lust, oavsett om man är elev eller lärare, för att varje dag skapa någonting av ingenting…

Men ingen vill veta var jag köpt min tröja. Ingen har frågat.

PS Jag har fortfarande ångest över var mina punkter och kommatecken hamnar.
PPS. Flera av mina bästa vänner jobbar som lärare. Även jag.