Vem sköt Olof Palme?

Det har gått 25 år sedan mordet på Olof Palme. Mordutredningen är gigantisk och har till dags dato ännu inte slagit fast vare sig vem som gjorde det eller varför. Det har pratats om alltifrån internationella terrorister till ensamma galningar. Den ena teorin ställs mot den andra och mitt i alltsammans framträder en bild föreställande en Kling- och Klangpolis som inte lyckades göra någonting rätt under de där viktiga minuterna och timmarna efter att larmet kommit.

Det närmaste man varit när det gäller att få fast en tänkbar mördare, var Lisbeth Palmes utpekade av Christer Pettersson. En man på samhällets skuggsida, som både fälldes och friades (pga bristande bevisning), fick skadestånd och dog efter att ha ramlat i backen och slagit i skallen.
Det som talar emot att Christer Pettersson skulle vara den skyldige, sägs bland annat vara bristen på motiv. Inte ens luggslitna a-lagare går omkring och skjuter folk utan anledning.

Dessutom fanns det ju en massa högt uppsatta politiker och ledare runt om i världen som alla hade sina olika skäl att vara sur på Palme, inte minst därför att han inte höll tyst om sådant han ansåg vara fel. Han kunde ju, lindrigt sagt, vara ganska vass när så behövdes.
Det skulle ju kunna peka på ett tänkbart motiv från en främmande makt i så fall.

Lägg till att ett antal vittnen säger sig ha iakttagit mystiska män som smugit omkring med walkie talkies i de centrala delarna av Stockholm under mordkvällen. Vilket också tyder på en sammansvärjning betydligt mer passande för ett statsmannamord än vad som skulle vara fallet om den skyldige skulle visa sig vara en simpel a-lagare på svaj.

Nå, vem var det då? Här kommer min teori.

Den hemliga underrättelsetjänsten PTH (något ska den heta) hade under en längre tid spanat på Palme i akt och mening att taga honom av daga vid lämpligt tillfälle. Detta lämpliga tillfälle skulle kunna tänkas dyka upp när som helst, eftersom Sveriges statsminister dåförtiden rörde sig på stan som en man vilken som helst. Ordern var kort och gott att hålla koll och slå till när det passade.
När man förstått att paret Palme slunkit in på bio (tillsammans med sonen Mårten och dennes fästmö) beslöt man sig för att skrida till verket. Ett antal agenter placerades ut i närheten av platser där man antog att makarna Palme skulle passera efter att filmen (Bröderna Mozart), var slut.

En slem typ, kanske Christer Pettersson, hade tidigare samma dag fått en pistol av en annan, ännu slemmare typ. Uppdraget var att i kraft av den makt en pistol ger, tvinga av knarkhandlare x dels en summa kontanter, dels ett antal plastpåsar med blandat innehåll för återtransport till pistolutlämnaren. Detta eftersom räkenskaperna diffat allt för mycket i samband med några tidigare affärer. Han som fått i uppdrag att med pistolens hjälp utföra rättartinget skulle belönas med såväl skuldsanering som ett antal blandade flaskor sprit.

PTH:s hemliga agenter försätter sig i högsta beredskap när rapporten kommer om att filmen är slut. Tre män följer makarna Palme på behörigt avstånd när det anträder promenaden hemåt längs Sveavägen. När de passerat Tunnelgatan beslutar sig två av agenterna för att tillfället är det rätta. De osäkrar sina vapen och gör sig beredda på verkanseld. Den tredje håller uppsikt bakåt.

I samma stund lösgör sig vår pistolbeväpnade amatörindrivare från den port där han stått i ett antal timmar i väntan på småknarkhandlare x. Han ser makarna Palme passera och glider snabbt upp bakom dem i akt och mening att utföra sitt uppdrag. Eftersom han är ganska säker på att det är just den person han halvt frusit ihjäl sig i väntan på, som kommer gående där på gatan tillsammans med nån dam han aldrig sett tidigare.

Planen var att med mörk och beslutsam röst säga "nufåruförfanstanna" och samtidigt vifta med pistolen framför deras förvånade ansikten. Men eftersom han sått och frusit så länge, blev det lite fumligt alltsammans. Av den barska uppmaningen blev bara en harkling och det som skulle se ut som en världsvan gest med en pistolpipa, blev till ett krampaktigt fingrande runt avtryckaren som två skott senare förpassat en statsminister till de före dettas skara och en statsministerfru till de skottskadades. Han flyr in på Tunnelgatan.

De hemliga agenterna tror inte sina ögon när de ser Olof Palme sjunka ihop på trottoaren snett framför dem. Blixtsnabbt stoppar de ner sina vapen och kastar sig in på sina respektive reträttvägar. Inom en minut larmas polis och ambulans av personer som säger sig blivit vittne till ett mord på Sveavägen.

Ett dygn senare ligger pistolen på botten av en sjö. En slem typ är förbannad på en viss a-lagare som är förbannad för att han visserligen fått skuldsanering, men inte alls det antal flaskor sprit han blivit lovad att kunna hämta på en skum adress i trakterna av Värtahamnen, samtidigt som sju hemliga agenter från främmande makts underättelsetjänst sitter i en bar på Schipools internationella flygplats och undrar vad som egentligen hände. Och en småknarkhandlare fortsätter att deala plastpåsar med utblandat pulver för pengar som han bara delvis tänker redovisa, som om ingenting har hänt.

Resten är historia. En ofullbordad sådan.

Skriv bara. Låt det komma!

Jag borde verkligen skriva något. Vad som helst. Det spelar ingen roll vad det handlar om. Egentligen.

Hade det här varit på skrivmaskinstiden skulle man i just detta nu kunnat höra hur pappret dras ur maskinen med ett vinande, för att sedan kramas ihop till en boll för vidare luftfärd ner i papperskorgen. Sedan skulle ett nytt papper dras ner av valsen och ett stilla knatter skulle vara det ljudliga tecknet på att skrivandet kommit igång. Bara för att åter avbrytas av det vinande avskedet från ett papper som inte längre utgör ett synligt bevis på en tänkt författardröm, utan övergått till den något mindre glamorösa tillvaron som makulatur.

Eftersom det här nu utspelar sig i dataåldern, hörs ingenting av ovan nämnda. Ett svagt, mycket svagt surr från den bärbara datorns hårddisk och det lite dova klappret från tangentbordet är det enda som avslöjar att det pågår något som kan liknas vid skrivande. I stället för vinandet från en skrivmaskinsvalls som dras baklänges, är det bara ett något entonigare knappljud som förkunnar att det nyss nedskrivna inte höll måttet, utan måste raderas.

Om man till detta lägger till, att den som sitter och författar dessa rader, inte har något egentligt att meddela världen, är det nog inte så konstigt att det plötsligt blir ganska tyst i det lilla köket i det gula huset på Ängö i Kalmar. Knäpptyst. Inte ens hårddisken hörs.

Det fanns ingenting att skriva om. Faktiskt.