Ett val med bitter eftersmak

Det är måndag.
20 september och ingenting blir sig mera likt. När rösterna från gårdagens val räknats samman, stod det klart att så pass många svenskar valt att rösta på det främlingsfientliga och i övrigt extremt inskränkta missnöjespartiet sverigedemokraterna, att de kommit in i riksdagen.
Politiker och analytiker har avlöst varandra under morgonen med olika förklaringar till hur detta var möjligt, samt med ej färdigtänkta tankar om vad man ska göra nu.

En av förklaringsmodellerna är att sd fick för mycket utrymme i medierna under valspurtens sista dagar i och med att vi medborgare uppmanades att inte rösta på dem. En annan modell går ut på att de hållits undan i valrörelsen av etablissemanget och därmed dragit till sig sympatier från alla andra som också känner något slags utanförskap.

Själv tror jag inte på vare sig den ena eller den andra modellen. Jag tror att sd:s framgångar är ett utslag av samma slags tidsanda som gör att antalet snabbmatställen blir fler och fler. Vårt behov av snabb och enkel tillfredsställelse. Det kanske inte är så himla nyttigt, men det går snabbt och lätt, är hyfsat prisvärt och man känner sig mätt.
Snabbmatstillverkarna vet att vi måste äta för att kunna överleva. De vet också att den moderna människan har lite mer pengar än tid och ser därför till att leverera något snabbt och lättuggat till den som är sugen. Kryddning, tillagning och konsistens optimeras till de flestas gemensamma smak, så att vi snart är sugna igen. Och igen.

Med resultat att vi blir fetare och fetare och uppstötningarna surare och surare.

När Berlinmuren föll för 20 år sedan och det kalla kriget upphörde, försvann inte bara den klassiska spionromanen som genre. Även den ideologiskt färgade politiska debatten upphörde. Allt blev till slut bara en fråga om pengar, plånbok och skatter.
Som om klassamhället bara var ett minne blott. Som om utanförskap slutar existera bara för att en betongmur mellan öst och väst rivs och allt blir genomskinligt.

När allt bara kokas ner till ett koncentrat av kronor och procentandelar och ingen på allvar bryr sig om det faktum att tonåringar lämnar grundskolan utan att vare sig kunna räkna eller skriva, uppstår ett hål. När gamla och dementa hålls inlåsta eftersom det är ett (av många) sätt att bedriva äldrevård på, uppstår ett hål. När synen på människan och människans värde, begränsas till vem vi vill kyssa eller vad vi har på huvudet, uppstår ett hål. När den enskilda människan reduceras till att vara antingen närande eller tärande, uppstår ett hål.

Det är det hålet som sd påpassligt ser till att fylla. På samma sätt som vi ser hamburgerkedjor och sockerleverantörer som räddningen när det kurrar i magen, bereder vi också plats för dessa rasister som kallar sig demokrater.

Nu är det upp till oss. Vi som tror på demokrati och omfattar tanken om människors lika värde, att ta diskussionen. Även när det är obekvämt. Vad annat kan vi göra?

Tisdag morgon

Vaknade tidigt i morse. Har återigen sovit över på bygget. Även om själva boendet är ganska primitivt, på en madrass på golvet i det som ska bli kök, så är det med en väldigt skön känsla jag övernattar här. Huset är visserligen långt ifrån klart, men nu känns det som att ljuset därborta i tunneln kommer allt närmare. Att det berömda tunnelljuset i själva verket är ett förfallodatum på byggnadskreditivet, är kanske ett mer prosaiskt sätt att se saken på.

Hursomhelst, bygget tuffar på. I går kom t ex tilluftsdonen på plats, monterade efter konstens alla regler. Den oinvigde ser bara några ventiler här och var på utsidan av fasaden och några vita fyrkanter på insidan. Jag ser något annat; att ta upp hål med 10 cm diameter i 20 cm tjocka, massiva träväggar, tar sin lilla tid.

Senare under dagen dök min trogne gamle vän Ibbing upp och tillsammans spikade vi fast takfotsbrädorna på garaget, svårt attackerade av envetna stickmyggor.
I dag fortsätter jag på egen hand med att slutföra arbetet under garagetaket. Vidare kommer Bosse rörkrökare förbi för att göra de sista justeringarna av värmepump/ventilation. I morgon dyker Ibbing upp igen, då ska huset få samma behandling som garaget fick häromdagen (takfotsbrädorna) och på torsdag är det nog dags att montera duschen och förbereda lite inför elektrikerns ankomst på fredag.

Det är slitsamt men roligt. Kroppen bråkar en del och vill helst slippa att klänga på stegar eller bära brädor. Vilket jag kan förstå. Samtidigt som vi är helt överens, både kroppen och själen, när vi vaknar på madrassen i det som ska bli kök, att det är här vi vill vara.