Jag stod i garaget sent i eftermiddags och sågade skivor till ett innertak när telefonen ringde. Numret i displayen sa mig ingenting. Däremot kände jag igen rösten i andra änden.
Den tillhörde en man som brukade ringa lite då och då till mig när jag sände Morgonöppet i SR Örebro. Oftast ringde han för att kommentera något jag sagt.

Det finns ett antal sådana lyssnare på varje radiokanal. Några som hör av sig om än det ena, än det andra. De flesta är ganska trevliga, några kan vara rätt jobbiga, och någon enstaka är direkt otrevlig. Den här personen tillhörde definitivt den förstnämnda, trevliga, skaran.

Men varför ringde han till mig just nu? Jag har inte gjort radio på över ett halvår, så det kunde ju inte handla om något jag nyligen sagt eller något han ville tipsa om.

Han inledde samtalet med att konstatera jag nog undrade vad han ville, och så fortsatte han med ett lakoniskt uttalande om att han inte var riktigt frisk sedan en längre tid. I morgon (måndag 30 augusti) skulle han tillbaka till Akademiska Sjukhuset i Uppsala för behandling. Han hade leukemi.

-Fast det är inte för att prata om min sjukdom som jag ringer, sa han. Men när jag såg i almanackan att det var den 30:e i morgon så tänkte jag att jag måste ringa till dig, Tomas. Bara för att säga att det var så kul att lyssna på dig om morgnarna. Det du sa och gjorde passade mina öron väldigt bra.

Vi pratade några minuter om ditt och datt och jag berättade lite om vad jag höll på med nu för tiden. Han nämnde återigen sin sjudom men poängterade samtidigt att det inte var för att prata om den han hade ringt, men att han kände att han gärna ville få sagt det han nyss berättat. Att mitt prat mellan låtarna tidiga morgnar för några år sedan hade passat hans öron väldigt bra. Och att han bara ville passa på att få det sagt innan det var försent.

Först kände jag mig lite fånig, där jag stod i mitt sågspånsdammiga garage med ett par hörselkåpor på svaj uppe på huvudet. Jag har alltid haft svårt att ta beröm. Sedan blev jag rörd. Rörd och tacksam för att ha betytt något för någon och inte minst för att denne någon sedan besvärat sig med att ringa och berätta det.

Nu är det kväll och jag ska strax gå och lägga mig för att sedan köra igång med att montera en dusch/ångbastu i morgon bitti. Samtidigt som en av mina gamla radiolyssnare ska påbörja en tredje behandlingsomgång mot leukemi.

Tack för att du ringde! Det du sa idag, passade mina öron väldigt bra...

PS Jag håller tummarna!

Hemma i Östernärke.

-Du har ett rätt rejält oljeläckage här, vet du om det?
Nej, det visste jag naturligtvis inte. Men jag kunde kanske anat att det var något sådant som låg bakom det faktum att bilen faktiskt dragit en del olja under det senaste halvåret.
-Det verkar komma från oljefiltret. Har du nyligen bytt?

Nja, nu ska vi se... bilen servades på märkesverkstaden i stan i januari. Ett drygt halvår sedan.
Vi pratade lite fram och tillbaka och enades om att det förmodligen var någon o-ring som gett upp och att läckaget skulle upphöra om ett nytt filter med tillhörande tillbehör anskaffades.

Jag gick tillbaka till det lilla kontoret och betalade för bytet av hjullager, som var den huvudsakliga orsaken till att jag befunnit mig på verkstaden sedan en knapp timme tillbaka. Vi enades om att vilken dag som helst under nästa vecka kunde bli oljefilterbytardag. Det var bara att jag kom förbi någon gång när det passade.

Jag brukar sällan tycka att det är kul att behöva åka på återbesök, i alla fall inte om det handlar om reparationer av olika slag. Men till den här lilla verkstaden åker jag gärna tillbaka. Naturligtvis för att de gör ett bra jobb till ett pris som inte svider lika mycket som när bilen varit på den flådiga märkesverkstaden. Men det finns en annan dimension också. Den filosofiska.

Jag tror aldrig jag har diskuterat frågan om meningen med livet, på någon annan verkstad än den här. Idag handlade våra samtal om ett långsiktigt hållbart sätt att leva. Om småskalighet och storskalighet, om självhushåll, lycka, energiproduktion och digitala fotspår. Bland annat.

När jag satt i den fina märkesverkstadens skinnsoffa nu i januari och tittade ut över bilhallen och såg de blänkande fordonen kasta reflexer i det polerade stengolvet, handlade samtalen om vilken bil jag egentligen borde köpa. Att det var dags att byta in den jag hade, medan jag fortfarande fick något för den.

Efter det besöket har den alltså börjat läcka olja, låta illa från styrservot och dessutom drabbats av glapp i ett hjullager.
Som ägare till en sådan bil känner jag att det lilla kontoret på landet, med sin doft av olja och gummi och ljudet från en ringande telefon som ackompanjemang till samtalen om vad vi gör med våra liv, är en betydligt mer passande plats att vänta på än i en aldrig så pösig designsoffa i läder och krom.

Det är aldrig försent att hitta hem.