Hemma i Östernärke.

-Du har ett rätt rejält oljeläckage här, vet du om det?
Nej, det visste jag naturligtvis inte. Men jag kunde kanske anat att det var något sådant som låg bakom det faktum att bilen faktiskt dragit en del olja under det senaste halvåret.
-Det verkar komma från oljefiltret. Har du nyligen bytt?

Nja, nu ska vi se... bilen servades på märkesverkstaden i stan i januari. Ett drygt halvår sedan.
Vi pratade lite fram och tillbaka och enades om att det förmodligen var någon o-ring som gett upp och att läckaget skulle upphöra om ett nytt filter med tillhörande tillbehör anskaffades.

Jag gick tillbaka till det lilla kontoret och betalade för bytet av hjullager, som var den huvudsakliga orsaken till att jag befunnit mig på verkstaden sedan en knapp timme tillbaka. Vi enades om att vilken dag som helst under nästa vecka kunde bli oljefilterbytardag. Det var bara att jag kom förbi någon gång när det passade.

Jag brukar sällan tycka att det är kul att behöva åka på återbesök, i alla fall inte om det handlar om reparationer av olika slag. Men till den här lilla verkstaden åker jag gärna tillbaka. Naturligtvis för att de gör ett bra jobb till ett pris som inte svider lika mycket som när bilen varit på den flådiga märkesverkstaden. Men det finns en annan dimension också. Den filosofiska.

Jag tror aldrig jag har diskuterat frågan om meningen med livet, på någon annan verkstad än den här. Idag handlade våra samtal om ett långsiktigt hållbart sätt att leva. Om småskalighet och storskalighet, om självhushåll, lycka, energiproduktion och digitala fotspår. Bland annat.

När jag satt i den fina märkesverkstadens skinnsoffa nu i januari och tittade ut över bilhallen och såg de blänkande fordonen kasta reflexer i det polerade stengolvet, handlade samtalen om vilken bil jag egentligen borde köpa. Att det var dags att byta in den jag hade, medan jag fortfarande fick något för den.

Efter det besöket har den alltså börjat läcka olja, låta illa från styrservot och dessutom drabbats av glapp i ett hjullager.
Som ägare till en sådan bil känner jag att det lilla kontoret på landet, med sin doft av olja och gummi och ljudet från en ringande telefon som ackompanjemang till samtalen om vad vi gör med våra liv, är en betydligt mer passande plats att vänta på än i en aldrig så pösig designsoffa i läder och krom.

Det är aldrig försent att hitta hem.

Nära döden. Jag som bara var på väg hem...

Jag kunde ha dött i onsdags. På riktigt. Det gick så jävla fort.

Man hör ju ofta att livet passerar revy precis innan livslågan släcks för gott och man liksom tippar över kanten. Mitt liv passerade inte revy. Det spelade nog ingen roll hur kort och innehållslöst det varit, det hade inte kunna spelats upp en sekund av det i alla fall. Så fort gick det. Tjjjoooam-fhhhui! Sedan var det över.
Inte mitt liv alltså, för jag levde fortfarande. Men själva händelsen var förbi.

Händelsen var en beige-brun Volvo med några år på nacken. Vem som körde och viket regnummer den hade, har jag ingen aning om. Men bilden av den mötande bilen som ser ut att sikta på mig, är etsad fast innanför mina ögonlock.

Jag är ganska säker på att föraren som gjorde den där vansinnesomkörningen, körde så nära inpå mig det gick med berått mod. För att lära mig, en cyklist som inte använde cykelbanan, att göra rätt nästa gång.
Varför körde han annars inte om tidigare? Vägen är spikrak i flera kilometer där det hände, ingen annan trafik var ute och störde. Förutom den där cyklisten då. Och en silverfärgad Opel som fick vara alibi när en feltänkande vingelpelle skulle läxas upp.

Hade jag varit en vingelpelle, det allra minsta, hade jag inte kunnat skriva det här.

Den här händelsen är nog den värsta jag varit med om i trafiken, så länge jag kan minnas. Tror jag.
Det skulle väl möjligen vara den där långtradarchauffören på gamla E 18/20 för ett par år sedan då. Som också skulle lära en cyklistjävel att veta hut -det hade säkert varit bättre om jag promenerat nere i diket förbi vägarbetet, än att cykla som jag gjorde. Men det var med flaggvaktens välsignelse. Det fanns ju typ en och en halv körbana att samsas på, så det borde inte innebära några problem...

Det finns tydligen de som anser att det innebär ett problem, ett oöverstigligt sådant, om det ska samsas det allra minsta i trafiken. Inte minst om man kör bil och den man ska samsas med kör cykel. Då är det bättre att döda någon. Cyklisten kanske. Han med den där skitdyra cykeln och de fåniga kläderna.

I går tog jag bilen de fyra milen till bygget. Jag behövde få med mig några inköp från bygghandeln och klinkerfix ligger i för stora säckar för att det ska gå att få ned i ryggfickan.

På måndag är det cykeln som gäller igen.

Jenneboradio är ute och reser!

Nu finns ett nytt avsnitt av jenneboradio.se att lyssna på via datorn. En Assen-special är det den här gången. För den som gillar brölande motorer finns här några riktiga godbitar. Dessutom musik som du troligen aldrig hört förut. Så det är bara att koppla in de stora högtalarna och höja volymen! http://jenneboradio.se