I have a dream!

Bilden kommer härifrån: http://annetrimble.com/amtpaint.html

En gång i tiden ägde jag en banjo. Det var i början av 1970-talet och jag hade precis upptäckt countrymusiken. För att försöka lära mig spela på den hängde jag mycket på Stadsbiblioteket i Örebro och lusläste allt de hade på hyllorna i ämnet. Det gick väl sådär. Efter ett par år, då den faktiskt mest hängt på väggen, bytte jag bort den mot en modelljärnväg. Som i och för sig mest fick ligga kvar i den kartong den kommit i (men det är en annan historia).

Efter att banjon försvunnit ur mitt liv började jag passande nog att jobba i en musikaffär. Där fanns en banjo och även folk som kunde spela, och suget vaknade åter till liv. Jag ska inte påstå att jag blev en banjospelare under den tiden men jag lärde mig hur det skulle låta i alla fall. Och bytte inspirationskälla från Pete Seeger till Earl Scruggs.

Bland mina kompisar fanns ingen som gillade samma musik som jag. Vilket gjorde att mitt liv som bluegrassinpirerad banjospelare förmodligen skulle te sig lite ensamt. I alla fall sedan jag slutade jobba i musikaffären och därmed inte hade tillgång till den där femsträngade banjon och då och då några gubbar som lät mig hänga på när de lirade Wildwood Flower. Och i stället för att stå på mig, bejaka min lust och skaffa en egen banjo som gick att spela på,  valde jag gitarren istället.  Men att bli så mycket mer än en halvdan lägerbålsgitarrist kan jag inte säga att jag lyckades med.

Under de senaste 20 åren har jag ofta pratat om att när jag blir pensionär ska jag sitta varma sommardagar på altanen och spela banjo. Min närmaste omgivning har nog inte riktigt trott att jag menat allvar. Men det har jag. Precis som mannen på bilden ska jag ha en pinnstol att sitta på, en tröja med uppkavlad högerärm, en banjo i knät och en blick i fjärran. Plink, plonk. Plinketi-plonk.

Häromdagen firade vi nyår med goda vänner i Stockholm. Några i sällskapet har passerat femtiårsåldern (vilken jag ännu har ett par år kvar i) varför det blev en del prat om vad som komma ska, om vi får ha hälsan. Samtalet kretsade kring allt från resmål vi inte varit på, till pensionsersättningar, orangea kuvert och det fiskala stup (för att använda ett populärt uttryck från nyhetsförmedlingen under december 2012) som alla ålderspensionärer kommer att kastas ut för, den dagen man går hem från jobbet för sista gången.

Vi enades om att så illa kan det inte vara, därför att det inte är de stora inkomsterna man blir rik på, utan de små utgifterna.
Livets mening är inte att konsumera. Meningsfullheten i tillvaron kommer ur något helt annat än det som stormarknader och köplador kan erbjuda. Ur konst, litteratur, musik och umgänge med andra människor. Och att spela banjo på altanen.

Dessutom är jag säker på att Wildwood Flower inte är svårare än att vi kan bli ett helt gäng som sitter där en solig eftermiddag. Grannens ungar, kompisar från förr och den där sommargästen från Tyskland som dyker upp ett par veckor i augusti varje år.  Plink, plonk. Plinketi-plonk. Det är dags att skaffa banjo igen!

Hemma i Östernärke.

-Du har ett rätt rejält oljeläckage här, vet du om det?
Nej, det visste jag naturligtvis inte. Men jag kunde kanske anat att det var något sådant som låg bakom det faktum att bilen faktiskt dragit en del olja under det senaste halvåret.
-Det verkar komma från oljefiltret. Har du nyligen bytt?

Nja, nu ska vi se... bilen servades på märkesverkstaden i stan i januari. Ett drygt halvår sedan.
Vi pratade lite fram och tillbaka och enades om att det förmodligen var någon o-ring som gett upp och att läckaget skulle upphöra om ett nytt filter med tillhörande tillbehör anskaffades.

Jag gick tillbaka till det lilla kontoret och betalade för bytet av hjullager, som var den huvudsakliga orsaken till att jag befunnit mig på verkstaden sedan en knapp timme tillbaka. Vi enades om att vilken dag som helst under nästa vecka kunde bli oljefilterbytardag. Det var bara att jag kom förbi någon gång när det passade.

Jag brukar sällan tycka att det är kul att behöva åka på återbesök, i alla fall inte om det handlar om reparationer av olika slag. Men till den här lilla verkstaden åker jag gärna tillbaka. Naturligtvis för att de gör ett bra jobb till ett pris som inte svider lika mycket som när bilen varit på den flådiga märkesverkstaden. Men det finns en annan dimension också. Den filosofiska.

Jag tror aldrig jag har diskuterat frågan om meningen med livet, på någon annan verkstad än den här. Idag handlade våra samtal om ett långsiktigt hållbart sätt att leva. Om småskalighet och storskalighet, om självhushåll, lycka, energiproduktion och digitala fotspår. Bland annat.

När jag satt i den fina märkesverkstadens skinnsoffa nu i januari och tittade ut över bilhallen och såg de blänkande fordonen kasta reflexer i det polerade stengolvet, handlade samtalen om vilken bil jag egentligen borde köpa. Att det var dags att byta in den jag hade, medan jag fortfarande fick något för den.

Efter det besöket har den alltså börjat läcka olja, låta illa från styrservot och dessutom drabbats av glapp i ett hjullager.
Som ägare till en sådan bil känner jag att det lilla kontoret på landet, med sin doft av olja och gummi och ljudet från en ringande telefon som ackompanjemang till samtalen om vad vi gör med våra liv, är en betydligt mer passande plats att vänta på än i en aldrig så pösig designsoffa i läder och krom.

Det är aldrig försent att hitta hem.