Abstinensdags igen.

Var och studiebesökade hos SR Kalmar nu på morgonen tillsammans med en grupp studenter. Strax före klockan sju samlades vi utanför byggnaden som av någon för mig outgrundlig anledning kallas Valfisken.
Efter att ha blivit insläppta tillbringade vi den följande timmen med att hänga i morgonstudion tillsammans med programledaren Maria Skagerlind och sidekicken Anders Almgren.
Det är som att komma hem. Eller kanske ännu hellre, som att komma tillbaka. Som att komma tillbaka till släktingarna i Norrland när man var liten.

Igenkänningsbart fast nytt. Morbror Sixtens grå traktor var utbytt mot en blå. Hundvalpen hade blivit stor och ville helst vara för sig själv efter att ha nosat en välkommen. Höhässjningen som vi hjälpte till med förra gången vi var där, för tre år sedan, var avslutad för en vecka sedan. Kartongen med gamla Kalle Anka och Mad i den avlånga garderoben med snedtak bakom storkusinens rum fanns kvar.

Ungefär så var det att kika in i en av landets coolaste radiostudios igen. Glasväggen ut mot gatan, mixerbordet, programledaren som hämtar kaffe och käkar banan under nyhetssändningen. Den sekundkorta koncentrationen just när hörlurarna åker på och den gröna lampan tänds direkt efter sportsändningen. Det som ska vara fanns där.

Men soffan hade de slängt ut. Ett par vita, något strama barstolar hade ersatt. Ett par kaffekoppar på ett bord, morgonens tidningar i en utläst hög och det avlägsna ljudet av ett telefonsamtal nere på redaktionen.

Allt var som vanligt men ändå helt nytt. Precis som en morgonsändning i radio ska vara. Som vanligt, men ny.

Just när jag är där längtar jag tillbaka. Tillbaka till mina egna morgonsändningar i Örebro. Tillbaka till känslan av att vara först. Få komma till jobbet innan plogbilarna och stadsbussarna kört igång. Slänga käft med nyhetssändaren över morgonens första kopp kaffe strax efter klockan fem. Få vara oförskämt pigg redan innan kvart över sex en måndagmorgon.

Tack för titten, SR Kalmar. Jag dyker upp med ett nytt gäng i morgon igen.
Och vem vet, kanske kommer någon av de här två dagarnas besökare i framtiden själv, få uppleva den där speciella känslan av att kunna kontrollera kaos, som man kan få efter en lyckad morgonsändning...
Jag hoppas det.

PS. Så här gick det till under en av mina sista ordinarie sändningar av programmet Frukost i SR Örebro: FRUKOSTFILMEN

Vad är väl en julfest?

Såg för en stund sedan att några av mina tidigare jobbarkompisar uppdaterat sina statusrader på Facebook med glada utrop om att det snart var dags för julfest på jobbet.
Helt ärligt, så kände jag ett litet styng av avundsjuka. Kombinerat med känslan av att inte höra till.

Det är ju så det är. Jag avtackades ju vid förra julfesten, som alltså blev min 17:e och sista i det sammanhanget. Och även om jag frivilligt och på eget bevåg valt att sluta min anställning så kommer jag alltså på mig själv med att sakna julfesten.

Det var något speciellt med att närma sig arbetsplatsen när det var dags för den stora festen och se marschallerna glimma utanför entrédörrarna. Därinne väntade oftast välkomstglögg och hela gänget av välbekanta ansikten. Fast för dagen i obekanta frisyrer.

Jag saknar att leta efter min plats vid bordet med hjälp av trasiga spelkort, halvsjungna sånger, kraxande läten, eller vilken metod man nu hade valt för att få ihop oss deltagare i lämpliga konstellationer. Jag saknar husbandet som aldrig slutade spela, chefernas mer eller mindre spirituella tal. Julklappsbytet. Den lätta anarkin som utbröt när några började ställa tillbaka bord och stolar fram på småtimmarna, samtidigt som ett annat gäng bestämde sig för att köra introtävling med låtarna på Absolute Music 14. Godisfrossandet och slattpartyt i köket med de sista entusiasterna var kanske alla julfestkvällars ultimata höjdpunkt...

Jag kan till och med sakna att ingå i städpatrullen dagen efter.
Det kallas visst nostalgi...

Men nu är jag ju min egen chef och man har ju inte roligare än man gör sig, som bekant. Så jag får väl helt enkelt ordna en firmajulfest. Med mig själv.

Skål och välkommen ska jag vara!
God Jul!