Ibland är det bara så vackert.

I vanliga fall brukar jag ta fram motorcykeln ur vinteridet någon gång i april. Eller i mars. I år tog jag fram den först igår. Den riktiga premiärturen skedde i kväll.
Nisse T och jag for till Sannahed för att kolla på speedway.

Solen sken och kolstybben dammade. Då och då sköts det fyrverkerier. Och Nisse och jag halvlåg i grässlänten i våra mc-kläder och konstaterade att vissa dagar krävs det inte särskilt mycket för att livet ska kännas bra.

Det var en sådan kväll i kväll. En kokt med bröd, en femetta till Indianerna. Lite snack med en gammal jobbarkompis, det gäller att köra minst tre-tre i de svåra heaten. Då kan det gå vägen...

Indianerna vann och solen värmde våra ryggar när vi fräste hemåt i den blåskimrande sommarkvällen. Och luften var full av liv, drömmar och förhoppningar.