Sjung om studentens lyckliga dag …

I dag för 39 år sedan skulle jag ha tagit studenten. Även om jag inte minns själva dagen i detalj, bär jag med mig känslan av den. Jag hade alltså hoppat av gymnasiet efter bara en och en halv termin. Egentligen handlade det bara om ett sabbatsår från början men eftersom jag inte infann mig till uppropet efter det där året, så hade jag per definition hoppat av. Fast det var inte förrän just den där examensdagen 1973 som jag insåg det. Det behövdes att jag såg några av mina uppklädda gamla klasskamrater, sittandes i baksätet på en vit nedcabbad Cadillac på Drottninggatan i Örebro, för att jag skulle förstå.

Jag stod alltså en stund och tittade på den ändlösa kortegen av björkrisprydda fordon och hörde skrålet om den ljusnande framtid och funderade på hur det nu skulle gå. För dem och för mig. Sedan kickade jag igång moppen och for iväg till busstationen för att hämta korrektur från Karlskogakuriren. Jag hade ju ett jobb att sköta.

Och med det vill jag skicka med ett stort grattis till alla som tar studenten idag!

Samtidigt som jag med ålderns och erfarenhetens rätt bara påminner helt stillsamt om att den här dagen varken markerar början eller slutet. Oavsett om betygen blev bra eller dåliga.

Eller om du liksom jag en gång, står bredvid och tittar på …

Examen!

Jag städar. Först städade jag ur mitt arbetsrum på Linnéuniversitetet, varpå jag fortsatte med det lilla gula huset på Ängö i Kalmar, som jag bott i sedan i mitten av januari. Dessförinnan hade jag tagit farväl av studenterna från den senaste kursen. Vi avslutade vår tid tillsammans med att gå igenom den senaste veckans produktion.

För dem väntar nu sommarlov. Vissa ska jobba och några ska göra ingenting. Om knappt tre månader fortsätter de sina studier igen. De har två år kvar till examen.

Samtidigt som "mina" studenter tackade för sig och gav sig ut i sommarvärmen radade årets treor upp sig framför fotografen för sedvanlig avslutningsbild. Uppklädda och förväntansfulla har de promenerat fram och tillbaka i korridorerna med sina närmaste i nyfiket släptåg. En del har stannat till när vi mötts för att kunna byta några ord. Jag har ibland presenterats som radioläraren.

Det är egentligen inte så stor skillnad på den som går ut till sommarlov efter första året och den som går ut med sin filosofie kandidatexamen i handen, två år senare. Ingen större skillnad. Bara ett helt liv och en annan värld.

Jag tänker på det en stund, när jag skiftar verktyg från dammsugare till golvmopp. Ingen större skillnad. Men ändå så olika.

På måndag ska jag börja fundera på vad jag vill med resten av mitt liv. Antingen fortsätta som hittills, vilket är ett absolut fantastiskt alternativ som jag dock inte kan besluta om själv. Det gör någon annan, som knappt vet vem jag är. Eller också hittar jag väl på något helt nytt.

Ingen större skillnad, bara så helt olika.