Vattnet på Bjelkegatan har ingenstans att ta vägen. Inte jag heller. Det är bara att åka med. Så länge färden går rakt fram är det inga problem, det är när jag kommer fram till vandrarhemmet Svanen, som det blir knepigt. Det är då jag måste ta mig ur den vattenfyllda isrännan och hitta ett nytt spår som kan leda mig norrut. Till jobbet.Men det går det med. Underlaget växlar mellan stenhård vattenblank is och smutsig sorbet, uppblandat med stenflis.
Då och då kränger cykeln till och jag vrider instinktivt fötterna i sidled för att koppla loss skorna från pedalerna. Varje gång jag gör det inser jag att det förmodligen ser aningen korkat ut. Om nu någon skulle hinna uppfatta den subtila skillnaden i fotens position från en sekund till en annan. Skorna sitter nämligen inte fast i pedalerna när jag är ute och cyklar nuförtiden. Det är bara att ta bort foten, om det skulle behövas.
Jag har nämligen monterat av stålkorgarna med tillhörande remmar från pedalerna, eftersom mina vinterskor är för grova för att få plats annars. De senaste fyra åren har jag inte cyklat en meter utan att fötterna har suttit fast i pedalerna på olika sätt. Antingen på racern med SPD-SL eller på någon av mina andra cyklar där man helt sonika spänner fast pjucken i pedalerna med remmar. Det är när man kör med det förstnämnda systemet som man måste vrida hälen utåt för att kunna klicka loss foten ur pedalen.
Det som blir så lustigt nu, är att jag tror att jag sitter och kör med mina racerskor/pedaler bara för att jag inte känner trycket av någon rem på ovansidan av foten. Och därför tror att jag måste vrida loss fötterna från pedalerna.
Det är medvind längs Ängöleden för ovanlighetens skull. När jag kommer till den första tunneln under vägen på vänster sida (där jag normalt svänger ner) bestämmer jag mig för att njuta av fartens tjusning lite till och fortsätter rakt fram ytterligare några hundra meter, till tunnel nummer två. Precis i själva tunnelnerfarten dyker issörjan upp igen och det gäller att sikta rätt med framhjulet. Här vill jag varken få hjulsläpp eller behöva bromsa.
Tvåhundrafemtio meter och ett par skarpa svängar senare parkerar jag i cykelstället utanför entrédörren, tar av mig hjälmen och kliver upp för trapporna och öppnar dörren. En knappt två kilometer lång cykeltur till jobbet är avklarad. Resan är så kort att det nästan känns dumt att cykla. Därför kör jag fram och tillbaka på lunchen också. Av den enkla anledningen att det är så roligt att cykla.
Nu har vattnet på Bjelkegatan frusit till is.
