När kvinnor vill prata, svarar män med tystnad. Den manliga tystnaden är något som i alla fall jag har hört, skadar en relation. Dock kan den tyste mannen i vissa sammanhang betraktas som den starke. Tyst och outgrundlig spejar han på sin av ryssen nedbrunna gård en höstdag i slutet av 1700-talet. Lika tyst spottar han i nävarna, gräver gravar åt sina barn och sim fru. Även kadavren av två kor, en get och den gamla hästen grävs ner. Den gamla mjärden av pil, som länge legat bakom det som fram till i morse var lagård, har mirakulöst klarat sig undan branden pch kastas därför ner i tjärnen i ett försök att få till något ätbart. Ett fågelsträck drar söderut över himlen. Kråkorna kraxar i bakgrunden och om en timme är det mörkt.

Jag vet verkligen inte om det är sant men jag tror att detta handlar om en av mina förfäder. Både på pappas och mammas sida går rötterna tillbaka till norra Sverige och trakter som härjats av flertalet krig. Som om inte naturens motstånd till mänskligt liv vore nog.

Varför skriver jag nu detta? Ingen aning. Men upplever efter att jag själv drabbats av min egen tystnad att jag behöver ventilera detta på något sätt. Kvinnan jag lever med pratar. Själv är jag tyst. Vi har då och olika uppfattningar i ett par rätt personliga sätt att tackla tillvaron på. Vilken metod är då den fruktbaraste för att få till en lösning? Tala eller tiga?

Efter en stroke för ett par år sedan, som inneburit såväl ett antal sjukhusbesök, medicinering och hjärntrötthet, känns det som att tystnad är de enda argumentationsmetod jag har kvar. Klarar rent fysiskt inte att "vinna" en snackmatch längre. Vinna vra väl ett starkt ord i sammahnahnget. Klarar inte att diskutera längre. Orden stockar sig, uttalet blir otydligt och min hjärna har inte längre kontakt med stämbanden. 

Då är jag hellre tyst. Och funderar över vad bilden som dök upp i min skalle vill säga mig; bilden av en man som begraver sitt liv och hoppas på att fånga ett par fiskar till middag.