Häromdagen var hela avdelningen kallade till ett möte med några andra
avdelningar på företaget. Det skulle byggas broar, minglas och skapas
en vi-känsla. Behovet av att göra detta hade uppstått i och med en
omorganisation av "koncernen". Den avdelning där jag jobbar, hade efter
årsskiftet fått en annan tillhörighet i företaget. Och därmed också en
helt ny struktur att hålla sig till. Organisationer är människor, brukar
det heta och det var förmodligen därför som man, trots ett tufft
ekonomiskt läge, bestämt sig för att satsa på gemenskapsbefrämjande
åtgärder just för att människorna skulle känna att de betydde något och
att företaget ville att de skulle träffa varandra och liksom fatta tycke
och bli en enda familj.
Sagt och gjort. Ett påbud
utgick om att alla skulle låta anmäla sig till såväl konferens som
tillhörande mingelbuffé. För säkerhets skull lät ledningen meddela att
medverkan var obligatorisk.
Vi på vår avdelning
träffades på järnvägsstationen i god tid innan tågets avgång och fick
på så sätt platserna intill varandra i den obokningsbara järnvägsvagnen.
Utanför yrde snön och nordanvinden gjorde ständiga försök att krypa in
under mössor och ytterplagg med med sin kompis iskylan som sällskap.
Resan som tog en dryg timme och avslutades med en lokalbusstur skedde
till ackompanjemang av glatt kollegialt småprat och kändes därför inte
så lång.
När vi slutligen kom fram till vår mötesplats
och skulle börja med det som var själva syftet; att få ett antal olika
människor från olika avdelningar att komma samman och börja betrakta sig
som ett vi, var det något som inte stämde. Ju mer vi gled omkring bland
varandra, desto obekvämare kände det. Inte för att det var fel på vare
sig morotskakan eller kaffet som välkomnade oss. Eller kolorna som fanns
vid de olika presentationsborden där vi nya kolleger kunde se publika
exempel på vad vi sysslade med. Det var något annat.
Till slut kom jag på det. Det handlade om kläderna. Som man är klädd, blir man hädd, typ.
Vi
från vår avdelning var utrustade med vinterkängor eller läderstövlar
med grova sulor. Pälsbrämade boots och rejäla långbyxor. Dessutom
kånkade vi omkring på jackor, rockar, mössor och halsdukar under armen.
Om vi inte behöll ytterkläderna på. De andra, som inte rest från samma
station som vi, var alla elegant (nåja, klädkoden inom vårt företag är
ganska generös) klädda och ingen klafsade omkring i ytterskor. Och de
bar definitivt inte omkring på sina ytterplagg under armen. De hade
faktiskt inte rest från någon station alls. De var ju där de brukar vara
på dagarna. På jobbet.
Vi däremot såg verkligen ut som
ett gäng bondläppar som kommit till stan. Okunniga om såväl stil som
etikett. Medan de andra, våra nya kolleger, vant strosade omkring i ett
upphöjt lugn, i en känsla av att vara på mammas gata. Och rangordningen
blev med ens väldig tydlig. Det kändes inte som att vi var där på lika
villkor. Det var mera som att vi var ett lag från en lägre division som
måste kvala för avancemang, genom att spela en avgörande match på
bortaplan. Där hemmalaget plockat bort omklädningsrummet för oss, det
gästande laget, så att vi tvingas byta om bland åskådarna på läktaren.
Kontentan
av detta är att om man nu ska göra ett utav två, så ska man nog
förlägga den gemensamma träffen på neutral plan. Som neutral plan räknas
inte det kontor där högsta cheferna och merparten av de anställda
sitter!
Om man ändå måste välja att vara på det ena
eller det andra stället, kanske man ska välja det ställe dit de flesta
måste resa, för att ta sig. För att inte majoriteten ska ha favör av
hemmaplan. Dessutom måste man se till att det finns klädhängare, där de
som ändå rest, kan få hänga av sig sina ytterplagg och i alla fall för
ett ögonblick kunna låtsas att de hör hemma där, i den nya miljön. För
bära omkring på sina ytterplagg under armen, det är det bara andra
klassens gäster och främlingar som gör. De som ändå måste gå snart.
Tillbaka ut i kylan.
Gör om, gör rätt. Meddelas endast på detta sätt!
