Ännu mera banjo...

Mitt förra inlägg [http://jennebo.blogspot.se/2013/01/i-have-dream.html] illustrerades av en bild föreställande en man spelandes banjo. En bild som jag hittat via Googles bildsök samma morgon. Då jag tycker att man ska ha tillstånd om man vill använda andras bilder, skickade jag ett mail till Anne Trimble, som hade målat den. I sitt svar berättade hon att bilden föreställde hennes far på hans 80-årsdag, då han som vanligt satt och spelade på sin banjo. Själv spelar hon gitarr i ett band, Panther Hollow String Band, något hon började med i samband med att hon gick i pension. Som om de fanns på närmare håll naturligvis skulle sitta som gjutna på min pensionärsaltan, när det blir så dags.
Så här låter de http://pantherhollowstringband.files.wordpress.com/2011/05/how-mountain-girls-can-love.mp3

I have a dream!

Bilden kommer härifrån: http://annetrimble.com/amtpaint.html

En gång i tiden ägde jag en banjo. Det var i början av 1970-talet och jag hade precis upptäckt countrymusiken. För att försöka lära mig spela på den hängde jag mycket på Stadsbiblioteket i Örebro och lusläste allt de hade på hyllorna i ämnet. Det gick väl sådär. Efter ett par år, då den faktiskt mest hängt på väggen, bytte jag bort den mot en modelljärnväg. Som i och för sig mest fick ligga kvar i den kartong den kommit i (men det är en annan historia).

Efter att banjon försvunnit ur mitt liv började jag passande nog att jobba i en musikaffär. Där fanns en banjo och även folk som kunde spela, och suget vaknade åter till liv. Jag ska inte påstå att jag blev en banjospelare under den tiden men jag lärde mig hur det skulle låta i alla fall. Och bytte inspirationskälla från Pete Seeger till Earl Scruggs.

Bland mina kompisar fanns ingen som gillade samma musik som jag. Vilket gjorde att mitt liv som bluegrassinpirerad banjospelare förmodligen skulle te sig lite ensamt. I alla fall sedan jag slutade jobba i musikaffären och därmed inte hade tillgång till den där femsträngade banjon och då och då några gubbar som lät mig hänga på när de lirade Wildwood Flower. Och i stället för att stå på mig, bejaka min lust och skaffa en egen banjo som gick att spela på,  valde jag gitarren istället.  Men att bli så mycket mer än en halvdan lägerbålsgitarrist kan jag inte säga att jag lyckades med.

Under de senaste 20 åren har jag ofta pratat om att när jag blir pensionär ska jag sitta varma sommardagar på altanen och spela banjo. Min närmaste omgivning har nog inte riktigt trott att jag menat allvar. Men det har jag. Precis som mannen på bilden ska jag ha en pinnstol att sitta på, en tröja med uppkavlad högerärm, en banjo i knät och en blick i fjärran. Plink, plonk. Plinketi-plonk.

Häromdagen firade vi nyår med goda vänner i Stockholm. Några i sällskapet har passerat femtiårsåldern (vilken jag ännu har ett par år kvar i) varför det blev en del prat om vad som komma ska, om vi får ha hälsan. Samtalet kretsade kring allt från resmål vi inte varit på, till pensionsersättningar, orangea kuvert och det fiskala stup (för att använda ett populärt uttryck från nyhetsförmedlingen under december 2012) som alla ålderspensionärer kommer att kastas ut för, den dagen man går hem från jobbet för sista gången.

Vi enades om att så illa kan det inte vara, därför att det inte är de stora inkomsterna man blir rik på, utan de små utgifterna.
Livets mening är inte att konsumera. Meningsfullheten i tillvaron kommer ur något helt annat än det som stormarknader och köplador kan erbjuda. Ur konst, litteratur, musik och umgänge med andra människor. Och att spela banjo på altanen.

Dessutom är jag säker på att Wildwood Flower inte är svårare än att vi kan bli ett helt gäng som sitter där en solig eftermiddag. Grannens ungar, kompisar från förr och den där sommargästen från Tyskland som dyker upp ett par veckor i augusti varje år.  Plink, plonk. Plinketi-plonk. Det är dags att skaffa banjo igen!