Det sägs vara typiskt närkingskt, att se ett mörker i varje gnutta ljus. Är ljuset stort, kommer naturligtvis mörkret att bli än kompaktare och slå till förrän man anar. Å visst tänkte jag tanken förra veckan, att den 10 år gamla bilen ändå gick ganska bra, trots en del skavanker?
Pang! Bromsarna bak börjar leva rövare. Från ett stilla gnissel till ett skärande helvetesljud på två kilometer.
Det var värst vad alla är förkylda, hann jag tänka där jag satt på planet till Bryssel i fredags.
Pang. Landningen på tillbakavägen i måndags berövade mig hörseln på vänster öra och i dag är precis hela skallen full av snor.
Dumt eller inte, så var jag ändå på jobbet i morse. Fyra timmar direktsändning stod på schemat och finns det ingen ersättare så finns det inte. Förhoppningsvis repar sig rösten till i morgon bitti, då det är dags igen.
-Vad vill jag ha sagt med det här då?
Förmodligen ingenting annat än att det ibland inte blir som man tänkt sig. Fast oavsett det, kommer jag att fortsätta se saker och ting från den ljusa sidan.
Det värsta som kan hända utifrån det betraktelsesättet är ändå bara att man varit glad i onödan.
Den smällen är jag beredd att ta. Så närking jag är!
