Skoltrötthet

För 40 år sedan hoppade jag av gymnasiet. Skoltrött. Ännu har ingen frågat mig vad det kom sig. Eller hur det gick.
Redan under första eller andra veckan på den ekonomiska linjen på Risbergska skolan i Örebro kände jag att det var helt fel. Jag passade inte in och begrep inte vad jag skulle göra eller hur jag skulle uppföra mig. Ännu mindre hur jag hade hamnat där. Det enda jag visste var att jag mådde bättre om jag inte var där.

Alltså slutade jag upp med att gå dit. Rationellt och logiskt. Det började lite gradvis med att jag struntade i vissa lektioner, för att sedan trappa upp frånvaron till att gälla hela veckor. Någon gång ringde jag och sjukanmälde mig, har till och med för mig att jag slog i min klassföreståndare, när hon undrade var jag varit under de senaste två veckorna att jag legat på sjukhus. Vilket inte var sant för fem öre! Men beteendet gjorde i alla fall att jag kände en viss makt över mitt eget öde. Att jag var någon.

Sanningen var den att jag alltid cyklade hemifrån vid rätt tid och åt rätt håll, för att ingen skulle misstänka att jag egentligen var på väg till ett annat ställe än skolan. Jag svängde vänster bakom panncentralen och följde den förmodade skolvägen i drygt hundra meter, innan jag vek av åt höger och styrde min färd i en helt annan riktning, åt mitt eget håll.

Oftast innebar det att jag tillbringade förmiddagarna på Stadsbiblioteket. Där var det lugnt och skönt och jag fick vara ifred bland alla böcker, tidningar och konstiga människor som satt vid underliga skärmar och tittade på mikrofilm. Tiden mellan min avfärd hemifrån till dess att de öppnade tillbringade jag oftast med att cykla runt i stan lite på måfå. När det var dåligt väder låtsades jag inför eventuellt hemmavarande familjemedlemmar att jag hade sovmorgon eller också tog jag min tillflykt till scoutlokalen, dit jag i egenskap av ledare hade nyckel.

På biblioteket satt jag några timmar och läste sådant som intresserade mig just då. Allt från romaner och biografier till filosofi, historia och även en och annan psykologibok. Inte för att jag vet hur mycket jag egentligen fattade av det jag läste men det var återigen den där känslan av att jag gjorde något. Något där jag fick bestämma själv. Jag skolkade från skolan för att jag ville läsa.

Mina alltmer sällan förekommande besök i skolan blev till slut helt surrealistiska. Någon lärare var plötsligt ersatt av en annan som undrade vem jag var. En klasskompis trodde att jag hade börjat knarka. Vad lektionerna handlade om, hade jag oftast ingen aning om, i alla fall inte i företagsekonomi och matte. Känslan när jag slog upp mina böcker på lektionerna där, påminde om den man kan få i det där ögonblicket när man inser att man just missat tåget, eller bussen. Går inte att komma ifatt.

En marsdag, då hade mitt skolkande sedan länge gått från det där gradvisa uteblivandet till total frånvaro, ringde telefonen. Jag var hemma och svarade, intet ont anandes… Det var min klassföreståndare. När hon frågade mig hur det var fatt och vad jag höll på med, stannade tillvaron för någon sekund. Vad skulle jag säga? Sjukhus hade jag ju redan kört med, jag måste hitta på nåt som inte gick att kolla… Eller tala sanning.

Jag sa som det var. Att jag skolkade. Att jag var trött på hela skiten, på skolan, på systemet, på linjen jag valt, på allt. Samtidigt som det var befriande att få säga det, så hörde jag nog på mig själv att jag gjort bort mig rejält.

Dock enades vi om att det inte var kört på något sätt (allt går att rätta till bara man vill), och en tid med skolans kurator bokades in. Besöket där ledde i sin tur till ett besök hos skolsköterskan som lade huvudet medkännade på sned och skrev ut en liter Roburan Tonikum, som skulle tas mot trötthet. Det var nån slags vitaminblandning tror jag. Vete sjutton om jag inte blev sjukledig också. Passade mig i så fall perfekt.

Men i grunden ändrades ingenting. Jag var fortfarande en människa på helt fel plats i tillvaron. En som drömde om... att få vara någon. En som blev sedd. Varken mer eller mindre.  Det är nu det börjar bli knepigt att berätta den här historien. Men jag försöker i alla fall…

Jag har alltid pratat mycket. Så även i skolan. Alla vet hur det går för den som pratar för mycket. Tyst nu. Schhhh! Till slut har man förstått. Jag pratar för mycket, måste sluta med det för att det ska bli bra. Note to self: måste ta mindre plats.

Förutom allt detta pratande, var jag en baddare på att skriva uppsatser. Det var det roligaste som fanns, när fröken på mellanstadiet gav oss ett ämne, ett blankt papper och 45 minuter. Att få tillbaka den rättade uppsatsen var dock inte lika roligt.

Fullt med röda streck och kommentarer om uteblivna punkter, för långa meningar och felaktig kommatering. Aldrig ett ord om innehållet. Det var som att få papper på att vara osynlig. Som att bli hyssjad åt så fort man öppnade munnen. Ingen bryr sig om vad du säger. Ingen vill veta var du köpt din tröja...

Någonstans på vägen mellan 4:e och 8:e klass kroknade jag. Skolan kom mer och mer att handla om att stånga sin panna blodig i oändliga uträkningar av hypetonusan och rabblande av glosor. Eftersom jag hade lätt för svenska, historia, geografi och samhällskunskap (och tyckte det var roligt) fick jag ju tid över under de passen och belönades följdriktigt med nya beräkningar av hypotenusan.


Tänk om någon sett mig, tänker jag ibland. Som något annat än en pratkvarn som gillade att skriva för långa uppsatser med för få punkter. Min fröken i sexan hade ett litet samtal med mig i enrum en gång. Det gällde matte. Hon hade ju märkt att det inte gick så bra, att jag inte var intresserad. Du är begåvad, sa hon. Begåvad men slö. 
Då minns jag att jag började gråta. Inte för att hon sagt att jag var slö. Utan för att hon tyckte att jag var begåvad. Jag sa att jag grät för att min bror hade dött. Vi pratade aldrig mer om det sedan. Men innerst inne var jag glad för att hon ändå tyckte att jag var något, att hon vågade säga att jag var begåvad. Det tog jag med mig. Att jag var slö betraktade jag mest som en feltolkning.

Hur gick det sen då, när flaskan med vitamintinkturen var uppdrucken? Jo, jag lät meddela till min lärare att tröttheten inte var fysisk utan psykisk, att jag var skoltrött och ville ha ett sabbatsår. Detta beviljades efter att jag blåljugit för rektor om att jag hade ett jobb i en grönsaksdisk på ICA som väntade på mig redan samma dag. Herregud! Men jag var tvungen. Skolan skulle ha dödat mig på sikt, den hade ju redan gjort mig osynlig.

Nu kortar jag ännu mer i berättelsen, får ta de uteblivna raderna någon annan gång, nöjer mig med att konstatera att min stackars (dittills intet ont anandes) mamma höll på att få en hjärtattack när jag samma dag som jag ljugit för skolans rektor, frankt förklarade att jag slutat plugget för gott och att allt därmed var som det skulle.

Att jag mindre än två timmar senare hade lyckat skaffa mig ett jobb, blev både min smala lycka och på sikt kanske också något av en olycka. Men även den delen av historien får hänga i luften ett tag till...

Jag vet vad det är en skoltrött elev inte orkar med. För jag har varit där. Det handlar inte om att det fattas vitaminer. Det handlar inte om att man är dum i huvudet. Det handlar inte om läroplaner, ministerbeslut och omorganisationer. Det handlar om att bli sedd. Och att få något att bita i. Något som intresserar en.

Alla måste inte vara bra på matte. Det går att klara sig i livet, trots läs- och skrivproblem. Vet man inte vad Hallands floder heter, är man inte dömd till hemlöshet och evig förtappelse. Men om ingen ser en, kan allt annat kvitta.

Tänk om någon frågat mig, när jag var elva, tolv eller fjorton, vad jag verkligen drömde om. Om någon vågat fråga helt förutsättninglöst och dessutom vågat ta till sig svaret utan att värdera de eventuella möjligheterna i det. Skulle jag ha uppmanats att söka till ekonomisk linje på gymnasiet då?
Vågar du fråga? Vill du höra svaret?

Tänk om vi skulle börja se skolan som en drömfabrik istället, ett ställe där drömmar blir till verklighet. Ett ställe dit man går enbart av lust, oavsett om man är elev eller lärare, för att varje dag skapa någonting av ingenting…

Men ingen vill veta var jag köpt min tröja. Ingen har frågat.

PS Jag har fortfarande ångest över var mina punkter och kommatecken hamnar.
PPS. Flera av mina bästa vänner jobbar som lärare. Även jag.

Summan av sina erfarenheter.

I gamla testamentet finns en berättelse som handlar om när Gud förintade staden Sodom. [http://tinyurl.com/7rhasb8] En rättskaffens man vid namn Lot, erbjöds tillsammans med sin familj fri lejd undan förintelsen med följande instruktion: ”Fly nu för li­vet, se dig in­te till­ba­ka och stan­na in­te förrän du har kom­mit över slätten. Rädda dig upp i ber­gen, an­nars kom­mer du att förin­tas.” Glasklart!

När det sedan var dags att dra, så hände ju naturligtvis det som inte får hända. Lots hustru vänder sig om och ser tillbaka på staden som är på väg att förintas... Och hon förvandlas på stört till en saltstod!

Jag vet inte riktigt vare sig när, var eller hur jag fick höra den här berättelsen första gången. Men med en barndom präglad av söndagsskola och ständiga besök på Frälsningsarmén tillsammans med pappa och mamma som var väldigt aktiva där, så är det väl inte så svårt att räkna ut. 

Hursomhelst har just det där med att inte vända sig om, varit som ett mantra för mig under i stort sett hela mitt hittillsvarande liv. Inte för att jag bokstavligen varit rädd att förvandlas till en saltstod, men någonstans har i alla fall känslan varit den att det mest är loosers som bryr sig om det som varit.

Sålunda har jag i princip aldrig besökt några av mina gamla arbetsplatser efter att jag slutat. Efter att vi flyttade från bostadsområdet Östra Vintergatan, där jag bodde från det att jag föddes till jag skulle fylla 18, dröjde det 30 år innan jag gick en promenad genom dessa, mina barndoms kvarter igen.

Så är det. Jag ser mig inte om. Ett rationellt beslut fattat på... ja, vilka grunder då? Tänk om det inte ens är ett beslut... Jag kanske bara är arrogant och oförskämd? Inbillar mig att jag är förmer än de som jag lämnar...
Eller också är det kort och gott en blandning av lika delar dålig självkänsla och lathet. Återkommer med en utförligare analys när jag grottat färdigt!

Fram till dess präglar jag mina mynt med valspråket: Jag reser alltid till, aldrig ifrån!

Sign. Saknarsjukdomsinsikt

[EDIT: Redan när ovanstående blogginlägg skrevs hade jag börjat vända mig om lite försiktigt. Hittade en tidigare borttappad trådände som visade sig vara en saknad länk mellan då och nu] 

Nya bud om framtiden!

Statsministern flaggar för att vi måste jobba till 75 för att vi ska kunna behålla den ekonomiska standard vi har vant oss vid.

[Läs: för att fortsätta göda finansmarknader, banker och giriga energibolag samt suga ut ännu mer från fattiga människor i länder långt borta i vår fortsatta jakt på onödiga varor att konsumera för pengar vi inte har... för det är ju så det går till att leva nuförtiden]

I detta nu bestämde jag mig slutgiltigt för att, om jag får hållas, bli en surgubbe som  tillbringar sommarhalvåret sittandes på en trasig pinnstol spelandes banjo på altanen, alternativt metandes aborrar från en brygga vid sjön. Resten av året ska jag ägna åt att tända i spisen med orangea kuvert, vägra följa dekret från myndigheterna samt berätta berättelser för traktens barn om vikten av att inte jamsa med.

Pilutta dig, Fredrik!