Vaddå, jag dyster?

Det sägs vara typiskt närkingskt, att se ett mörker i varje gnutta ljus. Är ljuset stort, kommer naturligtvis mörkret att bli än kompaktare och slå till förrän man anar. Å visst tänkte jag tanken förra veckan, att den 10 år gamla bilen ändå gick ganska bra, trots en del skavanker?
Pang! Bromsarna bak börjar leva rövare. Från ett stilla gnissel till ett skärande helvetesljud på två kilometer.

Det var värst vad alla är förkylda, hann jag tänka där jag satt på planet till Bryssel i fredags.
Pang. Landningen på tillbakavägen i måndags berövade mig hörseln på vänster öra och i dag är precis hela skallen full av snor.

Dumt eller inte, så var jag ändå på jobbet i morse. Fyra timmar direktsändning stod på schemat och finns det ingen ersättare så finns det inte. Förhoppningsvis repar sig rösten till i morgon bitti, då det är dags igen.

-Vad vill jag ha sagt med det här då?
Förmodligen ingenting annat än att det ibland inte blir som man tänkt sig. Fast oavsett det, kommer jag att fortsätta se saker och ting från den ljusa sidan.
Det värsta som kan hända utifrån det betraktelsesättet är ändå bara att man varit glad i onödan.
Den smällen är jag beredd att ta. Så närking jag är!

Första intrycket

Tidigare i veckan for vi iväg på en minisemester med motorcykeln. Kosan styrdes mot västkusten. Öster om Vänern på vägen ner till Tjörn och väster om sjön på tillbakavägen. Det var så det kom sig att vi hamnade i Brålanda när det var dags att söka ett sista natthärbärge. En ort som, i alla fall när man dimper ner där helt oförhappandes en torsdagskväll mitt i augusti, verkar ha passerat bäst-före-datum.

Den nyinköpta X-10:an gjorde debut som resekamera med den äran. Storleken är ju i det närmaste perfekt tycker jag. Lagom liten för att inte inkräkta på det begränsade utrymme som blir över när två personer ska ha med både sig själva och sin packning på en och samma motorcykel och lagom stor för att kännas som den riktiga kamera den är.

Jag lät i princip kamerans autoinställningar sköta ruljansen när det skulle fotograferas. Det enda som avviker från fabriksinställningarna är att jag programmerat fn-knappen (en programmeringsbar liten rackare) till att fungera som filmväljare. Bilden ovan är fotograferad med svartvit "film" och den här under med "Velvia".

Jag använder oftast genomsiktssökaren vilket funkar bra i de flesta lägen. Ibland hamnar skärpan lite tokigt (vilket man inte kan se i genomsikten) men det beror nog mest på att jag valt att skärpan ska ställas in på en punkt precis i mitten. Det är som sagt mitt val och ingen skugga ska falla över kameran på grund av det. För övrigt gillar jag att den är byggd i metall. Den inte bara ser retro ut, den känns som från en annan tid också. Vissa saker var faktiskt bättre förr ;-)

Fler bilder kommer men första intrycket är i alla fall väldigt positivt. Nu ska jag bara läsa manualen för att ytterligare kunna komma åt alla funktioner och finesser den är utrustad med. Och för att ännu mer kunna göra den till min, såväl tekniskt som fotograferingsmässigt.

Ny kamera!

Det tog ett tag men nu är det klart. En ny kamera på gång! Om jag inte räknar in mina mobiltelefoner, så blir det här min tredje digitala kamera. Den första var en Canon Digital IXUS som jag köpte hösten 2000. Några höstar senare, vi skriver 2008, var det dags igen. Den gamla IXUS-kameran var sedan några år omkörd av mobiltelefonen, samtidigt som fotointresset vaknat till liv på allvar igen. Det har ju kommit och gått genom åren, även om det aldrig varit helt borta någon gång. Men efter att jag gjorde mig av med mitt gamla analoga mörkrum blev det ganska mycket sparlåga över det hela.

Hursomhelst, inköpet av en digital systemkamera (Canon EOS 450D) gjorde att det blev både roligt och viktigt att fotografera igen. Jag har ju hållit på med foto som någon slags hobby sedan tidigt sjuttiotal och även jobbat professionellt i fotobranschen, både som fotograf och administratör, under närmare 8 år av mitt liv, så det är kanske inte så konstigt att jag ständigt återkommer till det nödvändiga i att försöka fånga världen på en 125-dels sekund.

EOS:en är jag otroligt nöjd med. Den har de funktioner jag behöver och låter mig ta de bilder jag vill. Vad mer kan man egentligen begära? Inte mycket. Utom möjligen i de fallen jag är på resande fot. Då känns den ibland lite stor. Och har man den hängandes över axeln som pockar den ju även på lite uppmärksamhet. Antingen från mig, genom sin storlek och tyngd, eller från omgivningen genom sitt utseende. I alla fall känns det så.

Därför känns det också helt rätt att komplettera systemkameran med något som är aningen smidigare. Ungefär som den gamla IXUS:en, fast med bättre bildkvalitet. Så nu sitter jag här och väntar på ett SMS från ICA (eller vart paketet nu hamnar någonstans) om talar om att jag har en försändelse att hämta. En Fujifilm X10 blev det. En kamera i glas och metall som man kan hålla mot ögat när man komponerar sin bild. Retro säger en vissa. Klockrent säger jag! Om några dagar vet jag om alla positiva recensioner talat sanning. Återkommer med bildbevis!