Nära döden. Jag som bara var på väg hem...

Jag kunde ha dött i onsdags. På riktigt. Det gick så jävla fort.

Man hör ju ofta att livet passerar revy precis innan livslågan släcks för gott och man liksom tippar över kanten. Mitt liv passerade inte revy. Det spelade nog ingen roll hur kort och innehållslöst det varit, det hade inte kunna spelats upp en sekund av det i alla fall. Så fort gick det. Tjjjoooam-fhhhui! Sedan var det över.
Inte mitt liv alltså, för jag levde fortfarande. Men själva händelsen var förbi.

Händelsen var en beige-brun Volvo med några år på nacken. Vem som körde och viket regnummer den hade, har jag ingen aning om. Men bilden av den mötande bilen som ser ut att sikta på mig, är etsad fast innanför mina ögonlock.

Jag är ganska säker på att föraren som gjorde den där vansinnesomkörningen, körde så nära inpå mig det gick med berått mod. För att lära mig, en cyklist som inte använde cykelbanan, att göra rätt nästa gång.
Varför körde han annars inte om tidigare? Vägen är spikrak i flera kilometer där det hände, ingen annan trafik var ute och störde. Förutom den där cyklisten då. Och en silverfärgad Opel som fick vara alibi när en feltänkande vingelpelle skulle läxas upp.

Hade jag varit en vingelpelle, det allra minsta, hade jag inte kunnat skriva det här.

Den här händelsen är nog den värsta jag varit med om i trafiken, så länge jag kan minnas. Tror jag.
Det skulle väl möjligen vara den där långtradarchauffören på gamla E 18/20 för ett par år sedan då. Som också skulle lära en cyklistjävel att veta hut -det hade säkert varit bättre om jag promenerat nere i diket förbi vägarbetet, än att cykla som jag gjorde. Men det var med flaggvaktens välsignelse. Det fanns ju typ en och en halv körbana att samsas på, så det borde inte innebära några problem...

Det finns tydligen de som anser att det innebär ett problem, ett oöverstigligt sådant, om det ska samsas det allra minsta i trafiken. Inte minst om man kör bil och den man ska samsas med kör cykel. Då är det bättre att döda någon. Cyklisten kanske. Han med den där skitdyra cykeln och de fåniga kläderna.

I går tog jag bilen de fyra milen till bygget. Jag behövde få med mig några inköp från bygghandeln och klinkerfix ligger i för stora säckar för att det ska gå att få ned i ryggfickan.

På måndag är det cykeln som gäller igen.

Jenneboradio är ute och reser!

Nu finns ett nytt avsnitt av jenneboradio.se att lyssna på via datorn. En Assen-special är det den här gången. För den som gillar brölande motorer finns här några riktiga godbitar. Dessutom musik som du troligen aldrig hört förut. Så det är bara att koppla in de stora högtalarna och höja volymen! http://jenneboradio.se

En dag att minnas.

För väldigt länge sedan, i ett annat liv om man så vill, bodde jag tillsammans med en kompis i ett gammalt missionshus i Sunne i Värmland.
Jag kom att tänka på det där när jag i väntan på att vm-matchen mellan Holland och Japan skulle börja, satt och kollade på bröllopssändningarna i SVT 1. Förutom olika klipp från gårdagens
konsert för brudparet visades inslag med helt vanliga människor som hade parkerat sig på strategiska platser för att senare förhoppningsvis få en skymt av brudparet.

Det som slog mig var med vilken entusiasm man tillbringade sina timmar av väntan. Somliga hade skrudat sig i princesskronor, andra i folkdräkt. Själv satt jag som sagt och inväntade att sändningen av en fotbollsmatch skulle komma igång.

Jag lägger ingen värdering i vilket evenemang man väljer att följa. Inte heller på vilket sätt, eller varför, man väljer det ena eller det andra. Jag valde fotbollen för att jag gillar Hollands landslag. Orangea tröjor är så jäkla snyggt! Inte minst mot en grön gräsmatta med vita streck.

1976, när Victorias föräldrar gifte sig, bodde jag som sagt i Sunne. Drygt 20 år gammal hade jag inte speciellt mycket till övers för tv-mediet. Det hade inga 20-åringar på den tiden, har jag för mig. Alltså kändes det inte speciellt konstigt att inte följa det kungliga bröllopet den vägen. Men radion stod i alla fall på. Även om jag inte minns att jag (eller min kompis) var så där jätteintresserad av själva evenemanget.

Det jag minns däremot, är vad vi gjorde när själva vigseln ägde rum.

Vi bodde alltså i ett gammalt missionshus, Betania, som trots att det inte "varit i drift" på många år ändå hade kvar en viss gammal facilitet. Nämligen dopgraven. Det fanns ingen dusch i huset (vilket vi hittills hade löst med hjälp av en godhjärtad familj i en grannfastighet) men nu hade vi gjort en upptäckt.

I den stora salen (som vi aldrig vistades i) hade vi konstaterat att den gamla dopgraven fanns kvar under lite bråte och några skivor i ena kortänden. En drygt meterdjup bassäng på en och en halv gånger två meter med ett fungerande avlopp. Nu skulle vi aldrig mer behöva besvära grannen när det skulle duschas!

Vi fixade några meter trädgårdsslang och ett par anslutningar varpå vattnet sedan kunde flöda med hjälp av kranen i köket.

Så kom det sig alltså att jag stod i en dopgrav i Sunne och spolade mig med vatten ur en trädgårdsslang, samtidigt som Carl den sextonde Gustav sa ja till den tidigare os-värdinnan Silvia Sommerlath.

Hade någon då sagt till mig att jag skulle tillbringa dagen, när deras förstfödda sedan skulle gifta sig, framför tv:n, hade jag bara skakat på huvudet och sagt att det skulle aldrig hända! Oavsett om jag kunde välja mellan bröllop eller fotboll.