Det kom ett vykort!

I morse blev jag riktigt glad. I och för sig är jag oftast glad, inte minst på morgnarna, men ibland händer det ju saker som liksom plussar på det hela. Det var inte så att jag fick nya bevis för min tes (som jag snart ska berätta om på den här bloggen) om varför börserna i världen är svängigare än Franska Hotkvintetten någonsin har varit, för det behöver jag inga. Nej det handlade om något helt annat.

I mitt postfack låg ett vykort föreställande Ronnie Peterson-statyn som finns vid Almby-plan i Örebro. Kortet kom från sällskapet Gamla Örebro.

>>Tack Tomas! Du får första vykortet med motiv Ronnie Peterson-statyn som ett litet tack för initiativet...<<<

Det värmde i höstrusket, vill jag lova. Samtidigt drog jag mig till minnes hela historien. De flesta som känner till den tror sig veta att det hela började en februarimorgon 2002 när jag tog upp frågan, till synes apropå någonting helt annat, i radioprogrammet Morgonöppet i Sveriges radio Örebro, P4.

Sanningen är den att historien började redan i november 2001, för ganska precis 7 år sedan. Det var då, under en promenad på Skolgatan, som jag fick idén. Idén om att göra något för att en gång för alla ge R.P. något slags officiellt erkännande av bestående karaktär i Örebro. Jag visste inte just då hur det skulle gå till, men målbilden fanns där i alla fall. Det gällde bara att vänta in rätt tillfälle.

Ett tillfälle som kom en tidig februarimorgon i form av ett TT-telegram som handlade om en hockeyspelare från Kalix... resten är historia. En historia som senare skulle visa sig överträffa alla förväntningar. Jag sådde fröet, sedan tog ett gäng kompetenta och drivande entusiaster över och idag fick jag ett vykort som gjorde mig glad.

Lika glad som jag blir varje gång jag passerar Almby-plan och ser Richard Brixels staty.

Inte heller idag!

Börserna rusar. Tror jag, har inte hunnit kolla under de senaste timmarna. Däremot har jag träffat några människor som gav blanka fasen i börsoro och finanskris. Jag var på Södermalmshemmet på en aktivitet för stadens pensionärer. Kultur för äldre, hette det.

När jag såg rubriken i annonsen i tidningen kände jag mig först en smula fundersam. Vaddå kultur? Vaddå äldre?

Gjorde några snabba överslag i huvudet och kom fram till att jag var klockren i sammanhanget. Både kulturbärare och äldre, det är jag det! Äldre än någonsin och bärare av en av de mest seglivade bakteriekulturer som överhuvud taget börjat växa i en mänsklig bihåla. Det är jag det!

Jag inledde med att berätta om hur rädd jag är för allting hela tiden. Det funkade. De trodde att jag skojade. Därmed så var det värsta avklarat. För det är ju rätt tufft att stå ensam på en scen inför några hundra människor i en kräsen publik som inte fattar att man skojar när man gör det. Men tror de från början att man skojar, så har man typ halva inne! Det var kul.

Efter 45 minuter blev det kaffe. Det var gott.

Sedan drog jag till en cykelaffär för att träffa en kompis och köpa ett sadelskydd.
Det var på tiden.
Nu ska jag sluta blogga, för idag. Det är väl jag som skriver?

Var kommer alla pengarna ifrån?

Det är ju finanskris i världen, bevars. Aktier förlorar sitt värde, fastigheter visar sig plötsligt inte vara möjliga att växla in i kontanter och småspararna skyfflar oroligt omkring sina surt förvärvade slantar mellan olika banker. Du har hört talas om det, kanske?
Själv utlovade jag i en tidigare bloggning, svaret på gåtan om börsens otroliga svängningar. Och det ska jag återkomma till, jag lovar. Ska bara låta det få svänga lite till. It ain't over yet...

Analytiker (vår tids motsvarighet till de gubbar som förr spådde framtiden i kaffesump) skakar uppgivet på sina huvuden och ser bekymrat in i tv-kamerorna när de förgäves försöker få oss att tro att de senaste timmarnas kalabalik berodde på en något sämre rapport än vad den så kallade marknaden hade förväntat sig. Att marknanden består av ett antal alltför inflytelserika uppkomlingar utan någon annan kompetens än att veta på vems toalett man kan dra i sig en lina koks utan att riskera bli upptäckt, det är det sällan någon vill prata om.

Förlåt? Låter jag bitter? Okunnigt bitter dessutom? Oj då, det var inte meningen, fniss, fniss...
Men å andra sidan. Jag är man, snart 53 år gammal, så det är klart att jag låter bitter. Jag är bitter! Ett bittert buksvullet gubbslem utan andra ambitioner än att sätta mig i vägen och på tvären och därmed förhindra all utveckling, what so ever!

Men det där sista var ironi. Faktiskt. Även en som var född på 50-talet kan vara ironisk. Spydig, sarkastisk, cynisk... Och självisk! Hur jävla tjugohundratal som helst. Fatta.

Nu tror jag bestämt att jag kommit ifrån ämnet. Men har man en blogg så lever man ju liksom genom den, har jag förstått av Blondinbella, så då är det väl inte helt långsökt att tänka sig att ens blogg plötsligt börja leva sitt eget liv, genom en själv på något märkligt vänster. Jag tror att det var det som hände precis nu.

Å jag som bara skulle fundera över frågan varifrån alla pengar kommer. Nej, inte vart de tar vägen, det får bli en annan dag, utan just varifrån de kommer. Själv vet jag ju varifrån jag får mina. Från butikernas kassor. Det blir alltid växel tillbaka nämligen. I alla fall om man vill var lite old school och betala med cash. När plånboken sedan väger typ ett kilo, tömmer jag myntfacket rätt ner i askkoppen i bilen. Därifrån kan man sedan plocka lämpliga mynt till att göda parkeringsautomaterna med. Mina pengar har jag alltså inga problem med. Förutom att jag vet varifrån de kommer, fösrvinner de sedan innan de hinner ställa till med något. Så på den fronten är det lugnt.

Jag undrar snarare varifrån alla pensionärers penga kommer ifrån. Inte pensionen i stort, utan själva pengarna. Mynten!
Kom att tänka på det när jag stod i kön nere på ICA, bråttom hade jag dessutom. En kassa öppen, tre personer framför. Den som stod längst fram var en pensionär.

Jag kanske inte borde skriva det här, inser jag nu. Det kan så lätt missuppfattas, å vi ska ju alla den vägen vandra, men ändå. Det jag har sett har jag sett!

Längst fram i kön står alltså en äldre dam och gräver i som portmonnä. Med krokiga fingrar försöker hon plocka upp det ena myntet efter det andra. Hon tittar frågande genom de felfokuserade trifokalglasen samtidigt som hon ignorerar instruktionerna från kassörskan om att bara pilla ner slantarna i cash-guarden, eller vad den där idiotiska lilla lådan med myntrutchbana på framsidan kan heta.

-Är det här en femtioöring? Tanten fingrar på en femkrona. Hon har handlat för etthundraåtta och femtio och ska absolut betala med en (ovikt) hundralapp och åtta och femtio. Trots att hon först pillat upp en tjuga tillsammans med den tidigare nämnda hundringen. Kassörskan fattar ingenting, men hon gör det tålmodigt i alla fall, och vi längre bak i kön är färdiga att gå upp i limningen för att vi inte får göra oss oskyldiga tillräckligt snabbt. Vi vill bara komma härifrån snabbt som ögat så att vi kan få trycka i oss våra kexchokladkakor och drickyoughurtar innan vi dör!

-Är det här en femtioöring då? Tanten försöker nu med en guldtia. Tomas, tänker jag. Tomas, om 25 år är det du som står där, längst fram i kön. Du kommer inte heller att ha någon brådska, för det här är enda gången i veckan du kommer ut bland folk och får vara lite social... När du ska handla kattmat, mjukt bröd och lite pålägg tillsammans med senaste numret av Allers.

Det är nu dagens stora fråga dyker upp; -Varifrån får dom alla pengarna, alla mynten? De envisas ju hela tiden med att betala med jämna pengar. Alltid.

Tar de aldrig slut deras mynt? De får ju aldrig några nya. I alla fall inte i kassan på ICA. Svara på den, den som kan. Själv ska jag ut på stan och köpa en tröja för typ någrahundranittiofem kronor.

I morgon ska vi ta det där med varför börserna svajar så förbaskat nu för tiden.

/tomas
Det är väl jag som skriver?