Summan av sina erfarenheter.

I gamla testamentet finns en berättelse som handlar om när Gud förintade staden Sodom. [http://tinyurl.com/7rhasb8] En rättskaffens man vid namn Lot, erbjöds tillsammans med sin familj fri lejd undan förintelsen med följande instruktion: ”Fly nu för li­vet, se dig in­te till­ba­ka och stan­na in­te förrän du har kom­mit över slätten. Rädda dig upp i ber­gen, an­nars kom­mer du att förin­tas.” Glasklart!

När det sedan var dags att dra, så hände ju naturligtvis det som inte får hända. Lots hustru vänder sig om och ser tillbaka på staden som är på väg att förintas... Och hon förvandlas på stört till en saltstod!

Jag vet inte riktigt vare sig när, var eller hur jag fick höra den här berättelsen första gången. Men med en barndom präglad av söndagsskola och ständiga besök på Frälsningsarmén tillsammans med pappa och mamma som var väldigt aktiva där, så är det väl inte så svårt att räkna ut. 

Hursomhelst har just det där med att inte vända sig om, varit som ett mantra för mig under i stort sett hela mitt hittillsvarande liv. Inte för att jag bokstavligen varit rädd att förvandlas till en saltstod, men någonstans har i alla fall känslan varit den att det mest är loosers som bryr sig om det som varit.

Sålunda har jag i princip aldrig besökt några av mina gamla arbetsplatser efter att jag slutat. Efter att vi flyttade från bostadsområdet Östra Vintergatan, där jag bodde från det att jag föddes till jag skulle fylla 18, dröjde det 30 år innan jag gick en promenad genom dessa, mina barndoms kvarter igen.

Så är det. Jag ser mig inte om. Ett rationellt beslut fattat på... ja, vilka grunder då? Tänk om det inte ens är ett beslut... Jag kanske bara är arrogant och oförskämd? Inbillar mig att jag är förmer än de som jag lämnar...
Eller också är det kort och gott en blandning av lika delar dålig självkänsla och lathet. Återkommer med en utförligare analys när jag grottat färdigt!

Fram till dess präglar jag mina mynt med valspråket: Jag reser alltid till, aldrig ifrån!

Sign. Saknarsjukdomsinsikt

[EDIT: Redan när ovanstående blogginlägg skrevs hade jag börjat vända mig om lite försiktigt. Hittade en tidigare borttappad trådände som visade sig vara en saknad länk mellan då och nu] 

Nya bud om framtiden!

Statsministern flaggar för att vi måste jobba till 75 för att vi ska kunna behålla den ekonomiska standard vi har vant oss vid.

[Läs: för att fortsätta göda finansmarknader, banker och giriga energibolag samt suga ut ännu mer från fattiga människor i länder långt borta i vår fortsatta jakt på onödiga varor att konsumera för pengar vi inte har... för det är ju så det går till att leva nuförtiden]

I detta nu bestämde jag mig slutgiltigt för att, om jag får hållas, bli en surgubbe som  tillbringar sommarhalvåret sittandes på en trasig pinnstol spelandes banjo på altanen, alternativt metandes aborrar från en brygga vid sjön. Resten av året ska jag ägna åt att tända i spisen med orangea kuvert, vägra följa dekret från myndigheterna samt berätta berättelser för traktens barn om vikten av att inte jamsa med.

Pilutta dig, Fredrik!

Ständigt dessa lösenord.

När man vaknar en måndagmorgon och det första som far igenom huvudet, är tanken på ett bortglömt löenord, då kan man ju börja undra. Och det har jag gjort sedan dess. Undrat, funderat, associerat. Inget har hjälpt. Lösenordet är och förblir borta.
Men lösenordshjälpen då?
-Jaha, du menar den där funktionen som via ett mail sänder en länk för återställning? Jo, den kan man ju alltid använda. Om det inte var så att det inte kommer någor mail. Förmodligen beroende på att den mailadress som användes när jag reg:ade kontot ifråga, inte funkar längre pga byte av internetleverantör för några år sedan.

Så här sitter jag nu. Med laptopen i knät i sängen och funderar över ett lösenord som inte längre verkar finnas. I och för sig är det inte helt borta. Datorn minns det fortfarande. Men inte jag. Vilket betyder att jag närsomhelst riskerar att inte komma åt ett visst litet konto (inte det här dock) så fort datorn får för sig at det är dags att bli lite nollställd igen. Ungefär som jag är för närvarande.

Å andra sidan kan man ju se det som spänning i vardagen. Living on the edge. Typ.
God morgon!